Jag väljer att
Jag brukar tjata om aktiva val... Att inget sker slumpmässigt utan där du står i livet är ett resultat av en massa aktiva val du gjort längs vägen. Val där du aktivt val något, eller valt bort, men alltid därmed angett en färdriktning i ditt liv.
Idag, på denna bästa av veckodagar så tänker jag delge vad jag just nu väljer. Jag väljer att:
- Inte besvara på kedjebrev eller gulliga wallpost på Facebook. Vill jag ge en komplimang så gör jag det från hjärtat utan förskrivna kort. Jag ger komplimanger när hjärtat svämmar över, och de är äkta. Orkar du inte vänta på en, så säger det troligtvis mer om dig än mig.
- Ge varje människa en extra chans då jag är för snabb att döma folk
- Tycka att varje dag kommer att bli spännande. På något sätt. Och bara det faktum att jag inte vet hur är ju rätt spännande
- Ta en kopp kaffe med folk istället för att prata i telefon med dem. Människor är som bäst när man kan ta in deras hela väsen: Kroppspråk, meningsuppbyggnad, tonfall.. magiskt
- Titta på TV för det är behagligt. Visst kunde jag springa, städa damma eller liknande aktiviteter, men jag gillar TV. Hjärndött? Men visst kan vi spela det spelet, jag underhålls.
- Tro på tesen att om en man inte ringer eller visar intresse så beror det helt enkelt på att han just inte är så intresserad
- Skjuta upp disken till imorgon. Troligtvis ett förhastat beslut, men .. det är mitt aktiva val.
Dags för en ny trend
När jag tänker efter så vill jag inte ha städhjälp. Jag vill ta hand om min egen skit. Jag tycker ju om min egen skit, jag vill torka upp den och hålla efter den. Jag vill bara att det ska vara fint mellan städningarna. Är det för mycket begärt? Jag bryr mig inte om att se ut som ett omslag av Elle. Jag vill bara bo i ett uppslag av Allt i hemmet.
Sug på den sista meningen.. Hon vill bo i ett uppslag av Allt i hemmet. Med den enkla meningen så tryckte hon på en knapp av vilda åsikter som legat och pyrt rätt länge.
Folk med hem som ser ut som uppslag av allt i hemmet gör mig rätt förbannad. ERa pompösa jävlar med eoner och tid och naturliga stilkänsla. Med vita soffor, stormönstrad fondvägg och en känsla av att det gömmer sig cocktaildrinkar om hörnet. Dessa hem fyller tidningar, min villaförort och varenda förbaskade TV-kanal. Det är så prydligt och fint, men "liiiite personlig touch för att det inte skall kännas som ett utställningshem". Vill ni veta en sak: Jag tycker det KÄNNS som ett utställningshem ändå. Haha!
NÄR SKALL DET BLI MODERNT MED RÖRIGA HEM???
Hem där det alltid finns lego i ett hörn även fast man dammsög för 10 sekunder sen. Där vita soffor är en otänkbarhet. Den officiella bortförklaringen är kanske på grund av barnen, men sanningen är att även JAG som vuxen är oförmögen att leva i hem där varje spilld fläck orsakar förödelse om man inte torkar upp den efter 2 sekunder! Jag tappar saker, gör inte folk det?
Diskbänken putsas inte efter varje tillagad måltid.
Mitt hem är överfyllt, inte ett dugg modern. Men väldigt trevligt. Det lär inte vinna inredningspris men jag blir likförbannat glad varje gång jag kommer in här.
Och jag vet att jag inte är ensam.
I början av det trevliga programmet Halvåtta hos mig såg man just mänskliga hem. Hem där inredning inte är en konstart eller det första man tänker på utan man väljer att leva istället. Dock har TV4 rationaliserat nu efter några säsonger och har nog som urvalsfråga om man vet vem Bruno Mathsson är. Allt är blankt och polerat, tillrättalagt och ja, ni gissar det... opersonligt.
Nu är kaffet precis lagom kallt och jag tänker nu traska över mitt lagom smuliga golv och sätta mig i min högst funktionella IKEA soffa, titta på de tavlor jag älskar och leva lite.
Det doftar svagt av vår
Men nej.
Det visslas med i melodier och hoppsanstegen kommer av sig själv även om jag bara rör mig i mitt lilla hem.
Ty idag doftade jag våren, och jag gillade det.
Istället fortsätter jag med min målbild. Jag har flyttat mig in från sangriaminglet i min trädgård och står nu och lagar fritatta i mitt 30 talskök med svartvit rutigt golv. Det luktar fantastiskt och i mitt pelargonfyllda fönster sitter två lagoom tjocka katter och blinkar förnöjt till mig. När jag rör kommer faktiskt en man och lägger sina händer på min höft. Inte för att han måste, borde eller är uppfostrad väl - utan för där och då är det han vill. En sån gest som gör att man vill komma närmre. Av okänd anledning spelas det lätt countryinspirerad singer/songwriter musik i bakgrunden (musik är en lynnig känsla)
Allt för en svag svag doft av gräs... Vintern dör, säger mina barn och tittar på vattenpölarna.
Tametusan, det gör den.
Nu börjar min årstid när världen är som vackrast.
Smaka på det .. vårkänslor.
Jag är inte på min målbild, men jag vet var jag vill.
Kompetenta kvinnor behöver inte kvotering
För det är ju inte så chockerande att kvinnor kan.. Snarare chockerande att samhället valt att förbise det under många år. Så många år att många kvinnor nästan glömde det själva och började skrika ORÄTTVIST och ville få sin del av kakan, utan att jobba för den.
Kvinnor är fantastiska människor, med en naturlig förmåga att samordna och klara av skit som långt överstiger de flesta män. Men det finns också kvinnor som väljer att försumma denna förmåga och bara prata skit och skylla allt på andra.
Starka kvinnor gör mig genuint lycklig.
Starka män likaså
Dagens musik:
Idag snurrar Lundell här av okänd anledning. Var nästan ett årtionde sen, men musik brukar ha en förmåga att återkomma
Jag bara tänkte liksom att...
Hur ämnet de diskuterar med en, inte alls avspeglar deras önskan?
Exempelvis: Den enkla frågan om Hur står det till som egentligen söker en inbjudan till att spendera kvällen på roligheter med en.
Detta är något som jag finner lätt roande och lite störande och ibland djävlas jag med folk då undermeningen är alltför tydlig. Blir extra obstinat och styr samtalet åt fel håll. Ty om ni vill något varför stå där och stampa, fråga bara!!
Samtidigt som jag själv häpnar mig själv genom att göra det. Jag som strävar efter att vara supertydlig och lättläst, finner mig att stå där med ett självsäkert leende och diskutera saker med en självklarhet som bara finns på papper, när allt jag egentligen vill fråga: "Duger jag som medarbetare? Snälla säg det isåfall"
Är det dags för P1?
Och det är nu med bävan det är dags för förändring av mina morgonvanor... Martina försvinner och det känns fel. Likt när Olle försvann tidigare (hette han så...), han var ju en naturlig del av mina morgnar och att ersätta hans trygga röst var hemskt. Och in kom två flamsiga personer (Hanna och Kodjo) och jag tänkte neeeeej.. Nu är tanten för gammal, dags för P1 kanske. Men veckorna gick och de började sakta men säkert bli lika uppskattade som Olle var. Nu kan jag inte förstå min oro. Ett liv utan Hanna är just nu otänkbart, hon får mig att skratta bakom ratten varje morgon.
Men som sagt dags för Moa Svan att ta över. Och jag är inte hänförd. Hennes tidigare inhopp på helgen och Kärlekspanelen har fått mig att tycka hon är lite naiv och .. tja inte så fascinerande. Jag hatar egentligen att säga negativa saker om folk på nätet, då det är en form av mobbning. Men, om Moa läser detta så får du se det som konstruktiv kritik att kanske inte alltid komma med egna slutsatser av andras kloka tankar. Jag menar inte illa, jag är bara orolig att mina morgnar skall mista sin guldglans och denna oro överför jag på Moas personlighet
DOCK är jag villig att testa Moa. Kanske växer hon i Morgonpasset ändå?
Eller så får jag börja bli P1 lyssnare som Svensk Radio anser att jag redan borde vara...
Det kallas i-landsproblem
Vad kul att se DIG
Detta syns i dejtingdjungeln: Hur människor med fel musiksmak lätt väljs bort då jag exempelvis inte har något gemensamt med Metallicadiggare? Hur inskränkt är inte det? Tänk om min naturliga partner är just metallicadiggare och jag inte har förmåga att se det för att Metallica är på i bakgrunden.
Eller kvinnan på mitt jobb som automatiskt tycker att jag är stressad och sliten pga jag är ensamstående heltidsmamma. Nej stumpan, titta lite till... stressad må jag vara i perioder men under denna fräkninga näsa gömmer sig faktiskt en förbaskad stor livsglädje.
Eller min kompis fästman som är rädd för mig då jag har många högskolepoäng.
Det kallas nog filter.
Tänk så trevligt om vi bara kunde strunta i våra farhågor, rädslor och fördomar och bara möta varje unik individ och se vad det här är för trevlig filur som vi kunde snacka bort några timmar med?
Och detta kan även appliceras på barn. Väldigt många människor är väldigt bra att se barn som tingestar: Ett sött bakgrundsljud. Lagom störande, men inget som man har ett riktigt samtal med. Utan allt görs till lekramsor och trams. Barn är också med människor, personligheten är inte lika klar och åsikterna inte lika fasta, men det kräver övning och fram till dess bör de hanteras och respekteras för de underbara små individer de är. Även barn kan diskutera, analysera och reflektera. Och att ta del av dessa kan ibland ge dig så naken insyn om hur livet är så det är en skam att inte lyssna på dem!
Alla ord är redan skrivna
Idag har jag inget att tillägga.
Idag är jag för liten och alldeles för välmående för att skriva stora tankar.
Stora tankar ryms helt enkelt inte idag.
God morgon hjärtat
Slår upp mina ljusgråblå och ser världens vackraste man i mitt vardagsrum. En väckning jag kan vänja mig vid.
Synd att han satt i Lettermans soffa och jag låg i min IKEA soffa.
Nåväl, jag har min iphone även om jag har sett att andra skickar lystna blickar på mitt livs just nu största romans
Saknar någon eller saknar dig?
Skulle ju sluta skriva om kärlek, men fann mig sitta och reflektera över den ändå. På hur singlar kan delas upp i två läger:
De som saknar Någon de Älskat
De som saknar Någon ny.
Den första är romantiserar om hur förhållandet och personen var, gör den oförmögen att se nya människors förmågor och talanger. En känsla av att inte vara klar, men en oförmåga att kanske ta tag i det: Be om en ny chans eller faktiskt skita i det och gå vidare. Här är min erfarenhet att män ofta är rätt länge. Generalisering, ja.
De som saknar någon ny romantiserar om drömprinsen/prinsessan, askungensyndromet. Hur den skall komplettera livet, hur handsken kommer att passa utan besvär. Ett uppmålande av ett luftslott som är fantastiskt vanlig bland internetdejtande kvinnor. "Han skall vara 1.80 lång, kunna spela panflöjt och skriva romantiska brev medan han hugger ved". En rätt skev längtan det med.
Jag har drömt om drömprinsen, då jag nånstans tror på naturliga attraktioner. Jag har dock slutat tro på DRÖMprinsen och är villig att lita mer på mötet mellan två människor. Känns det bra där och då? Om ja, varför inte undersöka närmare och se vad som inträffar. Om nej, då är det inte troligt att mer händer.
Inte svårare än så.
Och med det sagt så blir självklart dagens låt: Olle Ljungström - Som man bäddar
Guldkant
Och en god kvinna reder sig själv så istället för att sitta och vänta på jourhavande guldlamerare så har tösen bokat in lite sällskap och förlustelser för att få in tredje växeln igen.
Åtgärd 1: Vin och skitsnack.
Borde vara obligatorisk veckoaktivitetet. Speciellt med goda vänner som båda får en att le, slår en lätt i huvudet utan att man ens blir arg. Mkt tal om kärlek. Mkt tal om män. Mkt tal om inget. Lite tal om mkt.
Åtgärd 2: Rockkonsert
Det var länge sen tanten skakade gumpen och jag vill inte att den börjar rosta. Så valet var inte ens svårt när jag såg att Johnossi var nere i södern. Biljetter bokade. Badabooom
Åtgärd 3: Skaffa anständig frisyr
Hår borde inte växa när man väl fått en frisör som trollar och gör en sötast i stan när hon rör vid en. Den känslan borde vara beständig. Olagligt att låta den förgås. Men likväl, känslan försvann och nu sitter någonslags hårhjälm på mitt huvud och det gör mig sur. Hår skall vara roligt och inte få en att tänka på Birger Schlaug när man vaknar.
Det borde räcka.
Det borde skaka igång tanten från läget kärlekskrank och låg till ... något mer 2010 likt.
Och för att börja 2010 på allvar så börjar jag med en tillbakablick på musik jag hade glömt att jag älskar
Storebror, lillasyster
Jag är storasyster. Föga förvånande. Jag hade en lillebror. En ljuvlig sådan, är faktiskt fortfarande. Men under min uppväxt ansåg jag mig orätt behandlad: Jag fick hårdare regler och han fick räkmacka.
Såhär i efterhand kan jag tycka att min kritik var något obefogad, men ändock så är känslan.
Nu med egna barn att fostra upptäcker att jag är kanske hårdare mot lillan än den store.
Skrämmande..
Som en slags freudisk överkompensation.
Och min mor var ju lillasyster. Och när jag reflekterar över det så är min lillebror nu hårdare mot sitt stora barn.
Vi är enkla djur, och bör ibland stanna upp och reflektera det.
I övrigt: Skitveckorna fortsätter hagla in och jag känner ett skriande behov av en överraskning, en tiramisu, eller något som rycker mig ur detta.
Målbild
Jag är redo. Våren kommer snart, och sommaren ramlar alltid över en utan att man märker det. Som en förälskelse där man bara trivs vill vara mer och hänförs, och vips utan att man märkt det är där Kärlek.
Jag är redo, trädgården gömmer sin grönska under snön men jag kan se den. Jag kan se hur den vill fyllas med kulörta lyktor, goda vänner och sangria. Musik som är där, men som spelar andrafiol till alla samtal som pågår, till alla leenden i min lilla trädgården.
Målbilden är klar: Åsa i sommarklänning, grill med lammfärsbiff och ja... sangria.
Satan vad tanten tjatar om Sangria idag.
Vad har du för dig?
Vad jag har för mig? Hur så, har du en inbjudan till mig som du inte vågar förmedla förrän du hör att jag inte har planer.
Vad jag har för mig? Tja likt de flesta har jag inte uppfunnit något sedan klockan 1700 igår, inte heller fotvandrat i Anderna sen vi hördes sist. Troligtvis har jag tämligen vardagliga saker för mig: Viker tvätt, sopar katthår, pillar naveln, pratar i telefonen. Är det du vill höra om? Ger svaret det dig en känsla av vem jag är och hur jag skulle förgylla ditt liv?
Vad har du för dig?
Borde det inte finnas bättre infallsvinklar eller kräver jag för mkt nu igen?
Borde det inte finnas annat att diskutera. Hela livet är ju som ett smörgåsbord som bara väntar på att diskuteras och hänföras av. Varför fastna på diskussioner om huruvida jag skall se på How I met your mother eller angripa strykningen?
Eller är det bara kallprat, sånt där jag inte förstår.. Ungefär som att säga vackert väder till grannen en junikväll.
Men frågan är likt förbannat är frågan vad svara man på dessa frågor?
Vad har jag för mig? Längtar efter dig?
Men jag vet inte vem du är
Prylar borde inte göra dig lycklig
Har fått min iPhone idag.
Är såld, helt förälskad.
Om Spotify gjorde att jag isolerade mig i en månad i ren musikorgie, så har denna lilla lur väckt känslor i mig som varit gömda och glömda länge..
Den är blank, intelligent, lyder minsta vink, spelar min musik, låter mig prata med vänner både i text och tal...
Den piper och skiner och fyller mitt liv med glädje..
Jag tittar på den med ändlös beundran.
Må vi aldrig skiljas åt, min lilla iPhone och jag
Och med denna musikfest som jag haft idag började jag klura med vilket album jag inte skulle kunna överleva utan. Om man bara får ta med ett album till en öde ö och leva med det resten av livet...
Ett omöjligt val.. Det finns för mkt som är bra, det spretar och humöret spelar in. Men när det kommer till kritan finns det alltid ett album som man återvänder till. Som ger en energi, som man inte kan lyssna sig trött på.
För er som känner mig, vet ni att det är The Maytals för min del... Musiken som alla ber mig stänga av
Musiken som gör att jag ler och är mitt allra bästa jag.
Den dag jag hittar mannen som reagerar likadant på detta album som mig så gifter jag mig.
Där och då: Med Toots i bakgrunden, stråhatt i solen och paraplydrinkar till alla jag uppskattar.
Fönstertittande
Jag blir varmare av att se att de tittar varandra i ögonen och ler. Trivs i sin kokong. Älskar varandra
Jag älskar just de blickarna i samförstånd, dom varma ögonkasten. De säger mer om ett förhållande än om de håller i handen eller kysser varandra passionerat.
Från samförstånd kan få saker gå fel.
Om man orkar se på varanda i ögonen utan att vilja fly, utan känner att man hittat hem så är man hemma.
Fredagskvällen är snöig och jag är lätt upprymd med tanken på att ha långhelg. Ledigt. Paus. Andrum.
Förbaskat välbehövligt. Ungefär som ett frisörbesök.
En kär lek 2
Precis som du vill och behagar.
Lek dig trött, låt dig vackla framåt på de villvägar du behagar hitta.
Låt mig inte störa, jag roar mig själv. Jag tänker leka med dig.
Som jag behagar. Finna ro i din arm, hänföras av platser jag inte sett, lukter jag inte känt.
Ramla in på sidospår och låta dem ta tid
Låt oss leka, var för sig, med varandra.
För helvete.. vem behöver skriva kärlekspoem när Jocke Berg lyckas .. med detta...
Batterinivå: Låg
Även duracellkaniner fastnar lite i lågenergi läge ibland. Som att stega sig fram i smält Lakritskola.. Det går men det är segt. Tar emot. 
Umgås? Nej tack. Eller jo tack gärna, sällskap är alltid behagligt, men jag är inte så stimulerande. Du ger mig nog mkt, men utöver ett blekt leende och ett gott lyssnande öra tillför jag inte mycket. Plus att jag vill att du går efter några timmar, och sånt tenderar folk ta personligt. Fast det är inte deras fel, det är ju mitt. Mitt sociala jag är på reparation.
Jag borde mycket, men gör lite. Känns som den bästa iden, kanske den enda
När jag är glad är det lätt att få mer energi, att virvla iväg, att sätta på en låt och dansa av sig för att sedan prata tretton timmar till, möblera om, rusa en runda på stan, starta en förening och lite till så att folk tittar på en med höjda ögonbryn och undrar vad fan människan går på.
Nu när jag är .. energilös.. pratar jag lika mycket, men vill mer se på TV. Lätt TV.. Meningslösa komediserier som roar mig. Gärna såna jag redan sett så jag vet var jag skall skratta :-D
Och så vill jag kramas såklart. Men det vill jag ju alltid som den kärlekskranka kvinna jag är.
Men nej, inga stora tankar om kärlek, mod, feminism eller vänskap en dag som denna.
Lite roligare, lite enklare
Idag har jag diskuterat grupdynamik och hur man skapar en positiv stämning. Och som alltid i brainstorming så går hjärnan lätt till de mediaintryck man omger sig om. Så fastnade vi på VW reklamen. Om hur något underhållande och oväntat, kan få ett rotat beteende att luckras upp. Vackert... Människor är enkla djur :-)
Gör mig glad
Mer konstruktiva inlägg kommer senare: När barn slutat springa runt höga av mandelmassa, och jag torkat rent hem från florsockerkaos och övertygat övriga hushållsysslor med att dom skall försvinna utan att undertecknad behöver anstränga sig.
Troligtvis aldrig mao :-D
En kär lek
Jag är trött på spel. Jag är trött på missuppfattas: Att folk tror jag är hänförd när jag är ej, att folk tror att jag är ointresserad när jag är motsatsen.
Jag är trött på svårflörtade män. Som sätter sig likt en kvinna bekvämt tillbaka och väntar på att något LAGOM fantastiskt skall passera. Då kanske dom behagar att le. Eller uppbåda sig till ett samtal. Men kanske inte ändå, det kan ju finnas något mer förträffligt. Utan eget initiativ låter de kvinnan visa upp sig. Duger hon så duger hon, och duger hon inte så är det ju inte den svårflörtades fel. Jag känner viss glädje att män vågar leka denna kvinnliga parningslek, men jag är faktiskt trött på att det skall lekas överhuvudtaget.
Jag är även rätt trött på män som tänker med sitt könsorgan. Skrev ett fulare ord, men det såg så grovt ut. De som ler, samtalar och lägger huvudet på sned. Orden åker ut på andra sidan för allt de tänker är "knulla knulla knulla". Dessa män får mig att tänka låga tankar om mänskligheten
Är det konstigt att man någonstans här i vintermörkret tröttnar?
Troligtvis, jag är rätt säker, finns det lika avskyvärda kvinnor i dejtingdjungeln. Men dom råkar jag inte ut för så jag har inte mandat att gnälla.
Ute är det februari, årets bittraste månad... Märks knappt ;-)
Ärlighet
- Du söker inte efter någon. Inte egentligen, eller hur? Du är inte redo för kärlek än.
Konversationen pausade och jag betraktade honom som ett ufo, då det han yttrade föreföll så befängt. Men sommarnatten var ljuv och förlåtande så vi pratade några timmar om livet, kärlek, empati och thailändsk mat. Precis som bra samtal bör vara, en god mix av högt och lågt.
Först ett halvår slår det mig att han hade rätt. Att hans ord levt kvar i mitt undermedvetna, rotat sig fast som en resistent bakterie och helt plötsligt stod vetskapen där och knackade på. Nej, jag hade låtsat vara redo länge men hade en bra bit kvar. Jag är inte säker att jag är framme än, men jag är i alla fall villig att försöka
Varför ger vi inte varandra sån ärlig feedback oftare?
Vi ser ju ofta beteenden och mönster så tydligt hos andra, men vågar inget säga. Ler överslätande. Det blir nog bra, det borde h*n veta om ändå.
Feedback är en gåva. Det ger dig chans att få insikt och utvecklas.
Fasiken, vad jag saknar generellt just nu är lite rakare kommunikation.
Mindre tass på tå, mindre förstå sig på.
Schlager ur ett annat perspektiv
- Plastig kille med stomatolleende och massproducerade beats. Sånt här är Måns, Ola, Darin och alla andra bättre på..
Jag hann knappt tänka tanken förrän mina barn fick ngt zombieliknande i ögonen och flög upp i vild dans. Dottern skrek "Gud så bra", sonen instämde "Bästa jag hört". Och dom är inga IDOL-Ola diggare. Sonen är ju AC/DC fan och dottern är oroväckande besatt av Britney, Alcazar och pampiga ballader. Dom behövde inte höra resten för det var så dåligt, dom nynnade istället på Manboy. Och när vinnaren presenterades dom sa dom självklart:
- Självklart, det var den bästa musik jag hört
Sen slog det mig.. Jag har haft en sån upplevelse själv. Det var med Herreys. Mina föräldrar satt frågande och undrade vad jag såg i de dansande mormonerna. Men jag spatt av musikglädje och började nästan svä-va i mina gylleneskor.
Ibland, rätt ofta, så ser vi vuxna inte det stora i det lilla. Vi går med dämpande intryck genom livet då vi inte är villiga att betrakta varje dag, låt, andetag som något alldeles nytt. Något som betraktas där och nu, precis för vad det är och inte vad vi sett innan.
Våga falla fritt
Så kallt.
Så diskuterade vi det i några timmar. Varför? Hur? Och det skrämde att jag känner igen mig i hans tankar fast jag upplever mig som redo att släppa in ngn i mitt liv och lämna över mitt hjärta med öppen hand (var god behandla det varsamt).
Är man någonsin redo att bli kär? Är det någonsin ett val?
Eller är det detta som kallas bitterhet? Eller bara brända barns tankar?
Knastertorrt
Vad jag skulle vilja ha är ngn som är lika hänförd av Peep Show som mig. Det är så torrt och så briljant att jag nästan kissar på mig.
Jag har fastnat i februariapatin och fyller just nu mitt liv med TV, kramar och katter. Vilket är inte illa pinkat det heller. Men det ger inte bloggning i världklass :-D
Välj dina ord omsorgsfullt
Följande utspelades hos min läkare:
- Vill du ha en gastroskopi Åsa?
- Nej, men anser du att jag måste så ställer jag upp.
För vill är inte det ord jag skulle välja i samband med ordet gastroskopi. Ungefär som jag hoppas få använder tvång och giftemål tillsammans.
Puss till alla
Till de som söker
Till de som nästan har
Till de som har men inte trivs ändå
Till dig som älskar som få
Själv har jag ingen, men många ändå och verkar klara mig ändå.
OK, men ngt saknas. Inte varje vaken sekund. Men det saknas ngn.
Ngn självklar
Puss till dig.
How very Åsa 1993
FAktum är väl att varje tid i livet har sitt soundtrack:
1970: Musiksmak ej utvecklad: ABBA
1980: Depeche
1990: Red Hot Chilipeppers
1993: St Etienne
1994-2000: Lisa Ekdahl, Olle Ljungström, Thåström
2000-2003: Muse, Placebo, Garbage
2003-2009: Morrisey, Toots & the Maytals
2010: to be decided
Vad har ni för musik-CV?
Diskokärlek
Singelparty på sundspärlan. Peter Siepen, speeddating och "galna upptåg".
VEM går på dessa?
Blir folk "ihop" av såna här evenamang?
Jag ser liksom bara följande kväll: Stor lokal full med kåta killar som vill ligga alternativt blyga killar som har svårt att hitta andra forum. Båda dricker sig fulla för att våga. Kvinnor åker dit med vin i magen och raffiga stassar med tjejgänget för en galen kväll. All får en stämpel med "villigt Kött" i pannan och hånglar sedan med lagom lämplig främling så länge drinkarna gör dig modig.
Jag ser klyschiga inledningsfraser, parningsdans, kvinnor som putar med läppar för att killar som skrockar ser på.
VA, va säger ni - Tycker ni jag är bitter, cynisk och generaliserar grovt? :-)
Fast det här med diskoförhållanden är rätt intressant... Folk som finner varann i diskomörkret, spontanhånglar och blir sen ihop.
Görs sånt på 2000-talet?
Jag kanske bara borde ta ur tummen ur min berömda rumpa och spontanhångla mer. Låta reptilhjärnan ta över och sluta vilja ha något som fungerar och inspirerar i längden.
Fast, hade jag lämnat hjärnan avslagen hade det faktiskt inte varit jag.
Du måste leva i nuet
"Släpp planerna, och var lite impulsiv"
Vilket är en ren omöjlighet: Jag är döstiff, vet om det, men är ändock mer impulsiv bara jag får en yttre ram av trygghet att hålla fast vid. Jag är roligast på festen, bara jag vet när det slutar. Fyrkantig säger vissa, strukturerad säger jag.
För mig är att leva i nuet att gilla den verklighet du lever. Att gilla uppskatta älska hänföras av sin partner och sina barn. Att gilla uppskatta älska utveckla sina vänner. Att ha ett hem som är hemlikt och ger dig styrka. ATt gå till jobbet med nyfiket sinne och ingen klump i magen. Bara bra.
Inga drömmar bort. Lev i nuet :-)
Det här med vardag
Personligen häpnar jag över hur folk tenderar att inte trivas i den vardag som är deras egen. Hur de konstant hittar fel och konstant drömmer sig bort. Istället för att
Här börjar jag undra om jag är abnormt tråkig eller om jag kommit på något större, ungefär som Thåström: Det är faktiskt ni som är dom konstiga och jag som är normal.
Är vardagen så hemsk?
Och med vardag menar jag inte att förgylla den med god mat och vara så Ica Kuriren käck.
Jag menar genuint - VARDAG. Tisdagskväll i TV soffa med katt på magen och disk som borde diskas. Granndiskussion om maskrosor en junikväll. Veckohandling. Barn som skrattar åt en när man dansar. En favoritlåt på P3. Vattenpölar att studsa över på vägen till jobbet.
Valentine
"Erotiska sms i all ära – det kvinnor helst vill ha är klassiska handskrivna kärleksbrev eller dikter. Men bara hälften av männen har skrivit ett." Inledningen kommer från Aftonbladet som vill få oss att bli romantiska i helgen.
Vilket får tanten att fundera...
Varför är det alltid männen som skall uppvakta med rosor och poem?
Varför är den traditionella kvinnliga uppvaktningen att piffa till sig själv med underkläder och förföra mannen?
Vill inga män ha rosor och poem?
Jag hävdar ju att jämlikhet kräver att vi tjejer slutar dumförklara män och kräva en förbaskad massa som vi inte själva kan leverera. Och för att inte feministerna därute skall svimma av därute: Jag kräver att män betraktar kvinnor som äkta jämlikar och inte sexiga sötnosar.
Uppvaktning skall vara tvåsidig. Annars underblåser vi kvinnor den där drömmen om den väna Rapunzel som sitter i ett torn men som inte kan räddas av ngn annan än sin drömprins som får göra allt jobb och klättra och hej och hå.
En godnattkram
Dom spenderade sedan 55 år tillsammans utan att att avsluta dagen med en kram. Dom spenderade två dagar isär (dagetid endast) och de citerade han som "de värsta dagarna i hans liv"
Jag förstod aldrig vad de såg i varandra, men jag såg kärleken.
Brago och ballografpennor
Farfar hette Uno och var på ytan lugn. Lite tyst och betraktande. Men tittade man noga så var där alltid ett litet leende på läpparna, som han roades av livet, att något rörde sig därinne men han hade inte lust att dela det med omvärlden. Så han lyssnade, log och så exploderade han helt plötsligt i ett stort gapskrattade HAH! Bara för att sen torrskratta i 15 minuter. Torrskratta ni vet, där man skrattar med ansikte kropp själ men inga ljud kommer förutom ljudliga andningar.
Farfar ansåg att kunskap var makt, och att kunskap var något man skulle var stolt över. Hans specialintresse, var likt mig, siffror och logik. Men där han valde ekonomi så valde jag kemi. Han hade ju gift sig till en bondgård och var därmed bonde, men kärleken till siffrorna tog över och han råkade bli bankdirektör på "fritiden".
Och det är där jag minns honom.
Jag brukar få gå till honom efter skolan. Tills hans stora kontor med skinnsoffa. I fönstren stod den klassiska Föreningsbanks sparbössan, den gröna elefanten, på rad. Väl där hummade han förnöjt och satte fram ett fat med brago kex och blänkande vita papper och en ballograf penna:
- Sådär jänta, skriv lite till mig.
Och det gjorde jag. Jag skrev medan han satt där med sitt leende och var nöjd med livet.
Skriver gör jag än.
Och vita papper och ballografpennor fyller mig med djup vällust än.
Varför är jag singel? - Del2
Jag vill väl att falla skall vara enkelt.
Att fallandet inte är ett val, bara något som sker utan att man tänker på det mer än man gör andningen.
Inte så förbaskat konstigt, konstlat och fullt av spel. Bara ett enkelt möte där .. magen säger: Denna människa intresserar mig, jag vill veta mer och jag vill ta massvis på denna människa!
Tills dess är de som stöter på mig följande (klippt från min gästbok på min nätdejtingsprofil):
Förlåt att jag stör. Jag söker en kvinna med bil som vill hämta upp mig och köra mig till dig eller vart som helst där vi kan vara ifred. Det jag vill göra är det du vill att jag ska göra. I stort sett vad som helst, från att hjälpa dig med städning eller att bära kassar/handla till "sjuka" saker som du helt dikterar. Jag är extremt öppensinnad, noggrann, lydig och förväntar mig absolut inget som helst sexuellt eller romantiskt eller någon form av betalning (allt är helt upp till dig och du kommer inte att bli tjatad på). Jag tänder visserligen på att vara attraktiva kvinnor som du till lags (notera att jag fortfarande inte pratar om sex), men jag tror att jag är ljusår mer seriös än de allra flesta killar som har liknande fantasier. Jag är en speciell person på många sätt och tyvärr ensam nog att aktivt söka efter en sådan här kontakt. Jag hoppas att du inte blir äcklad av ett så konstigt meddelande, men jag försäkrar dig att jag menar allv
Vi behöver inte träffas direkt utan kan prata en längre tid över nätet om du föredrar det. Faktum är att jag själv föredrar detta. Radera helst det här gästboksinlägget när du läst det. Svara gärna med ett privatmeddelande här eller via e-post eller MSN . Snälla, svara inte om du inte är intresserad! Det är så jobbigt att svara på frågor om varför någon skulle vilja något sådant här från oförstående! Jag kan inte ens förklara det ordentligt. Kort sagt är det "komplicerat" och om du inte vill ha en "leksak" som respekterar ditt privatliv så kan jag inte (och skulle inte vilja) tvinga dig.
Musikfest vankas
Det är ju fest! Det är ju musik! Hur kan det uppröra?
Så nu gör jag snittar och hors d'ovres till musikfesten. VArdagsrummet är pyntat, barnen har danskläder på och alla är förberedda att ha massvis av åsikter om kläder, dansnummer, sång, text, pyroteknik. Dotter hoppas på glitter och tjejer som sjunger upbeat, sonen är svag för metallriff eller smöriga syntballader, modern är svag för veka sångröster och vackra texter.
Schlagernörderi :-)
Sätt på er dansskorna!
Eller vänta, det kanske får bli en matinefilm istället.
För övrigt: Min dotter drillar nu på R:en som bara en halvskåning kan. Mitt hjärta svämmar över av stolthet :-)
Glad jävla fredag på er :-)
Våga vara grå
Blir lite glad av att en färgnyhet att i dessa ungdomars tider där vi vägrar bli stora utan har converse i medelåldern och botoxar oss till orörliga och rynkfria ansikten och tar skateboarden för att hämta barnen på dagis. En generation som vill vara unga hippa föralltid.En GRÅ hårfärg, för att förstärka och glamorisera sitt gråa hår. Värt en applåd. Extra applåd att det inte är en farmor på bilden utan en äldre kvinna i odefinierad ålder, nån som alla kan relatera till.
Grå hår är ju snyggt. Grå hår är modigt. Grå hår visar att här är en människa som levt väl, har massvis att dela och är inte rädd att göra det.
Grått hår är till och med sexigt.
Och bara därför blir dagens låt en Winnerbäckare. Efter lång tid i utvisningsbåset har både han och Thåström återvänt till mina playlist med fjädrar i hatten.
Varför är jag singel?
Får jag bli din MSN-gris? Jag är en överviktig man på 25 år som vill bli mobbad och hånad av en vacker, överlägsen, dominant och sadistisk kvinna som du, och uppmanad att gå upp ännu mer i vikt. Jag har webbkamera och kan visa min feta mage som lär växa ännu mer. OBS! Jag skämtar inte. Lägg gärna till [email protected] på MSN om du är intresserad. Eftersom jag inte har några vänner och är arbetslös är det ingen risk för att vi ska känna varandra i verkligheten. Åter igen: detta är inget test eller skämt av något slag
Jag skulle kunna vara elak och lägga ut hans msn men jag är snäll av naturen.
Imponerad, inspirerad och .. tja glad i livet
Snön är djup, och himlen är mockafärgad. Mina tofflor är varma, teet ryker och jag ser ingen anledningen att oroa mig för framtiden. Jag ämnar nämligen ägna mig åt att umgås med mig själv i mitt Hem. En av favoritsysslorna för en i övrigt häpnadsväckande extrovert människa. Kanske därför det är så härligt dekadent att ta av alla formella kläder, sätta upp luggen och dansa runt. Krypa upp i soffan med yllefilt som tjänstgörande kramsubstitut och reflektera över livets härlighet.
Rätt ofta så förstår inte människor hur fantastiska de är. Har idag suttit på utbildning och hänförts åt kollegor:
- hur sjukt innovativa de är, hur lätt de vänder på ett problem och hittar en lösning
- hur mkt stöddigare folk borde vara med tanke på hur väl de tänker
- hur vackra de är (svenskar är ett sjukt vackert folk)
- hur lätt de spricker upp i ett leende bredare än Vänern
Jag inspireras av allt ovanstående. Jag inspireras av att se trygga lagomglada människor som .. gillar läget och utgår därifrån. När jag ser det så blir jag.. varm och kör hem med ett leende klistrat över läpparna. Tillvaron är rätt behaglig, med andra ord.
Brevkompis
Brev är bra. Brev kan vara det vackraste man kan få. Som en blandning mellan en oväntad julklapp och en god bok. Två goda ting kan inte bli fel att kombinera.
Jag hade en brevvän en gång i tiden när jag var ung, brann och skulle skriva odödliga romaner eller få nobelpris i kemi. Hon hette Barbro, och alla mina vänner trodde hon var lesbisk. Jag vet än idag inte om hon var det, hon var nog sökande, och sexuell läggning är i slutändan bara en parentes i ens personlighet. Hon ville iaf inte ligga med mig och inte jag med henne, men vi älskade att skriva varandra. Vi skrev tjocka brev med tankar, noveller, ångestskrin. Som att ta sin dagbok och posta den utan censur. Brev som jag borde sparat...
Fantastisk övning i kreativt skrivande.
Som denna blogg fast kärleksfullt igenklistrat, och med lite ritade blommor i kanten.
Inget av vikt. Allt av vikt.
Fasiken .. jag saknar Barbro.
Eller jag saknar att posta mina små poem till ett par utvalda ögons enskilda betraktande.
