Brago och ballografpennor

Idag minns jag min farfar. Bankdirektören, bonden och drömmaren. Mannen som satte Nordupplands kvinnliga hjärtan i brand på 1900 taletets första hälft med sina pomadadoftande hårvågor. Han såg ut lite som Edvin Alophson, och han är en av de män som imponerat mest på mig i hela mitt liv.

Farfar hette Uno och var på ytan lugn. Lite tyst och betraktande. Men tittade man noga så var där alltid ett litet leende på läpparna, som han roades av livet, att något rörde sig därinne men han hade inte lust att dela det med omvärlden. Så han lyssnade, log och så exploderade han helt plötsligt i ett stort gapskrattade HAH! Bara för att sen torrskratta i 15 minuter. Torrskratta ni vet, där man skrattar med ansikte kropp själ men inga ljud kommer förutom ljudliga andningar.

Farfar ansåg att kunskap var makt, och att kunskap var något man skulle var stolt över. Hans specialintresse, var likt mig, siffror och logik. Men där han valde ekonomi så valde jag kemi. Han hade ju gift sig till en bondgård och var därmed bonde, men kärleken till siffrorna tog över och han råkade bli bankdirektör på "fritiden".
Och det är där jag minns honom.

Jag brukar få gå till honom efter skolan. Tills hans stora kontor med skinnsoffa. I fönstren stod den klassiska Föreningsbanks sparbössan, den gröna elefanten, på rad. Väl där hummade han förnöjt och satte fram ett fat med brago kex och blänkande vita papper och en ballograf penna:

- Sådär jänta, skriv lite till mig.

Och det gjorde jag. Jag skrev medan han satt där med sitt leende och var nöjd med livet.
Skriver gör jag än.
Och vita papper och ballografpennor fyller mig med djup vällust än.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0