Storebror, lillasyster

Är vi dömda att försöka korrigera de "fel" vi ansåg våra föräldrar gjorde? För att i slutändan ändå sluta som karbonkopior av dem.

Jag är storasyster. Föga förvånande. Jag hade en lillebror. En ljuvlig sådan, är faktiskt fortfarande. Men under min uppväxt ansåg jag mig orätt behandlad: Jag fick hårdare regler och han fick räkmacka.
Såhär i efterhand kan jag tycka att min kritik var något obefogad, men ändock så är känslan.

Nu med egna barn att fostra upptäcker att jag är kanske hårdare mot lillan än den store.
Skrämmande..
Som en slags freudisk överkompensation.

Och min mor var ju lillasyster. Och när jag reflekterar över det så är min lillebror nu hårdare mot sitt stora barn.
Vi är enkla djur, och  bör ibland stanna upp och reflektera det.

I övrigt: Skitveckorna fortsätter hagla in och jag känner ett skriande behov av en överraskning, en tiramisu, eller något som rycker mig ur detta.

I norr kallar vi det bob

Här i södern envisas de med att kalla det snowracer. Likt förbaskat behöver jag en. Eller sonen KRÄVER en och jag har lovat. Men butikerna är tömda. Alla har snowracers utom mina barn. Stackars små. Självklart är en pulka inte lika rolig. Med bobben kan man ju svänga, sladda, styra och med mina rallygener är sånt nästan en mänsklig rättighet.

Jag fiskar runt hela blocket. Jag åker till alla affärer, men där verkar de tömma ut på vintergrejer fast snön är djup och som gjord att hoppa i.

VAR är bobbarna?
Finns det hemliga bob-outlets?
Måste man vara medlem i en hemlig klubb för att äga en snowracer?
Måste mamman pussa hemliga bobmannen i en skumgränd?

Jag har nu varit på jakt sedan i julas och mitt tålamod äro prövat..........


Schizofren vardag

Barnen kom, dom såg, dom kramades - dom segrade. Som alltid, på total knockout över mitt veka hjärta.
På två millisekunder var hemmet mer hemlikt, och jag förvandlas till mysmamman i fåtöljen med sitt kaffe och breda leenden.

Hemma är rätt beskrivning på känslan.

Sen så vet jag hur mkt jag njuter av lugnet de inte är här. Hur friheten nästan berusar mig. Att kunna spela sin musik alldeles för högt alldeles för sent. Att ha wasabi i allt utan nån klagar. Hur jag kan rymma till Louisiana bara för att jag vill. Hur jag kan prata skit till klockan tre på natten över färgglada paraplydrinkar.

Men... Det är bara semester.

Hemma just nu är med mina kids. Alltid. Men så blir det inte i en schixofren skilsmässovardag.
Tids nog får jag Åsa tid.

Egentligen gillar jag inte folk

Har jag berättat att ett av mina barn har en lättare autismdiagnos? Inget som hindrar min eller barnets vardag även om jag är så van vid det att jag inte tänker på det. Det är heller inget som jag förväntar mig sympatier för, vill du ha sympatier för att du fått ett barn med blå ögon? Jag har fått mitt barn och kan inte tänka mig ngt byte då precis detta barn berikat mitt liv..

Men nåväl. Barnet ser ut och är som ett "vanligt" barn 99% av tiden. Lite för att jag förbereder/hjälper så pass mkt, lite för att diagnosen är lätt. Dock finns det stunder där diagnosen märks. Vid stress, vid motgångar....

Idag var en sån dag.. Vi var på badhuset och något gick snett. Utbrottet var ett faktum.
Utbrott kan jag hantera. Det jag inte kan hantera är det där jäkla folket omkring mig. De som stirrar. De som fördömer. De som kommer med "goda råd". De som fullkomligt osar "kan hon inte uppfostra sina barn?"

Jo, jag kan uppfostra dem. Dom är till och med väluppfostrade även om jag hatar ordet. De är kreativt uppfostrade att tänka själva men vet ändock rätt och fel. Men vid utbrott kan inte jag hantera mitt barn som andra supernannys.. Jag kan inte sätta på en stol och tro att allt blir bra... Mitt barn fastnar i känslor.. Det är rena psykologarbetet att få det vidare barnet till normalläge.

Så nästa gång ni ser en förtvivlat barn skrika och gorma och bråka med sin förälder: 
Snälla glo inte. Snälla ge inte råd. Kan ni inte le istället? Kan ni inte bara ge den uppjagade mamman en kram och hålla käften? Kan ni återställa min tro till mänskligheten? Just nu vacklar den.

Våga vägra rosa

När jag var ung och inte hade barn så var jag dödsäker att jag skulle uppfostra mina barn könsneutralt.
Å andra sidan var jag säker på att få en pojke oxå.
Mina barn skulle ha randiga kläder i röt och grönt och leka med träleksaker....

Sen kom mina barn och visade sig ha en egen vilja. Lite chockerande.

Nu får jag köpa rosa grejer till förbannelse trots att jag egentligen inte vill. Engelska forskare vill tvinga föräldrar till bojkott. Jag går nog mer på principen att låt barn få vara den individ de vill UTAN att förminska dem. Låt dem vara STARKA prinsessor som kan allt.
Bara för at man leker med teservis gör det väl inte till ett mähä???

Så istället för att styra barnens lek, våga vara en stark förebild. Som kvinna - våga vara stark, kunnig och inte kräva hjälp och fnissa bort allt allvar. Som man - Våga visa dig mjuk, diskussionsbenägen och en naturlig del av hushållsarbetet med mat, städ. Våga vara förebild!
 
Men jag är en hippie

Våga vara nykter

Jag dricker inte när jag har mina barn. Jag dricker knappt ändå. Vin är gott, men inte till priset att mina barn skall sitta att ha ont i magen för att jag är konstigt skrattig.
Våga vara nykter, livet är roligt ändå.

Men - säger skeptikern, hur skall du då lära dina barn sunda alkoholvanor? Tja... kanske genom att introducera alkohol i deras närvaro när dom är större nog att förstå alkoholens inverkan. INte när de är små och fortfarande lär sig basics. Mina barn är under 7 år. Tiny kids. Inte nästan vuxna. Än så länge måste jag lära dem typ varför man borstar tänderna, inte leker med spott.

Var sak har sin tid

Precis som detta moraliska lilla infall...

Midjemåttet utökas, stressen sänks och

inget mer. Jullov är ljuvlig.
Barnen är glada, jag är seg och genomlycklig. Julklapparna var succé, och framförallt är det bäst med jullov. Att fisa runt, gå ut i skogen, åka til badhuset, se på bio, cykla till stranden, random-fika med vänner man alltför sällan hinner se när vardagen slår till. Divine..

Bjuder på två goding citat från de små:

"Mamma, sluta prata konstig uppländska. Prata SVENSKA"
          Min dotter om min dialekt och det vi andra kallar skånska

"Lena bor ju i England. då är ju hon en Engel"
          Min dotter om nationaliteter

Inavel

Dagens citat från ett av mina barn i badhuset:

- Mamma, du har tre navlar. Två utnavlar och en inavel.

Utnavlarna är mer kända som bröst.

Med barn i huset

är det svårt att vara nere mer en den millisekund det tog att skriva förra inlägget.
Även när de är som mest gnälliga som småbarn kan vara, så är de samtidigt så pinsamt ljuvliga och helt omedvetna om hur fantastiska de är!
Dottern hade gympauppvisning igår och tyckte det var fantastiskt. För att citera henne: "Jag var så söt att tomten ville dansa med mig men jag sa nej för jag skulle ju gympa".
Och en son som egentligen är för stor för pussar och kramar som bara måste tokkramas
Då är det svårt att se ngt dåligt med tillvaron.

PS: För alla bekymrade. Konflikt med vän är utredd och vi lär umgås i 20 år till iaf. Minst.

S T O L T

Det finns få saker som får mig stolt utan gränser. Småmallig kan jag bli rätt ofta, men så där ohämmat stolt kan jag räkna på mina båda fingrar.

Men igår smällde det till med fyrverkier av stolthet: Min son tog baddaren. Och han växte tre centimeter av ren glädje. Han strålade, han babblade och han tittade hänfört på medaljen som var hans. Han har misslyckat en gång så jag var nervös men vi hade övat, och killen fixade det! Och då blev jag stolt - nivå 1.

Sen på kvällen när vi skulle somna så höll han ett litet tacktal till mig att "det var ju precis som du berättat för mig mamma, at jag bara behövde titta på fröken så skulle jag förstå och det gjorde jag. Jag älskar dig". Stolthet nivå 99. Det förekom till och med stolthetstårar från denna wimp till mamma.

Man behöver nåt sånt ibland för att känna att man gör ett bra jobb som mor. Jag vet att jag gör det, men det är lätt att glömma mitt i all vardagshets, trots, varannan vecka etc.

Nu skall jag gå och pussa den lilla trollungen för han är det finaste kille jag vet!

Tån har fastnat i bröllopet!

ovanstående citat hörs från min yngsta i badkaret. Jag går dit och ser vad som försigår.
Det visar sig vara kreativt användande av språket: Det är avloppet hon fastnat i.

En klassisk konflikt

Vad jag sa:
- Om du tycker mamma jobbar för mkt kan du säga till så kan jag ta ledigt NÅGON dag

Vad barnet hörde:
- Du får vara ledig imorgon

Det gav inte ett helt optimalt utgångsläge vid dagislämning imorse.
Det är intressant att vara förälder. Och med en autismdiagnos på barnet så kan man dessutom vara säker på att det är undertecknad som skapat konflikten genom att vara otydlig

Lycka

Det finns föräldrar som mest längtar efter egentid. Jag har aldrig tillhört dom, inte ens under kolikåren. Men med åren har jag sett vinsten med egentid och tycker inte längre folk är halvdioter som skriker efter det.  (Med ålder kommer ödmjukhet eller nåt)

Dom senaste två veckorna har jag haft decimerad familj då mina barn har varit på semester. Först barn 1, sen barn 2. Så jag har fått vara enbarnsförälder. Och jag har bitit ihop; varit tuff; lett obesvärat; gjort det bästa av saken... och längtat.
Och nu är dom båda hemma och den stora klumpen i magen är borta. Jag är en föräldratönt som knappt kan vara utan mina barn. Men erkänner det iaf.

Mamma jag vill ha en italienare!

Sonen har hittat en ny lämplig bil till sin mamma.
Och bevisar därmed att det där med manliga gener och italienska bilar är medfött. Själv föredrar jag bubblor, hundkojor och Mini Cooper. Kanske till och med en Smart.
Men sonen är bestämd: Mamma jag vill ha en italienare!


Kram Kramis

Mina barn har upptäckt kramsången. Jag går bananas.
Dottern sjunger med jordens högsta röst och dansar balett till den.
Rätt bedårande ... om man får lite distans till det

Dagens kroppsbesvär: Samtliga leder efter vunnit ett mindre världskrig mot en rosenbuske som nu är förintad.
S e g e r !!!!

Dagens halvfabrikat:
ICAs sötsura sås. Dottern äter som en skogshuggare bara man ris och denna sås till. För er som inte läst min gamla blogg kan jag säga att jag rekommenderar halvfabrikat är rätt ... stort. Jag har varit rabiat motståndare, men förbättrar mig med åren. Dock föredrar jag hemlagad buljong och förstår mig inte på varför folk köper pannkaksmet eller *flämt* ännnu värre .. färdiga pannkakor!! Men just denna cooksauce är baske mig magisk. sån sås jag alltid önskar till min kinamat

Barfota

5-årige sonen spekulerar när vi skall ut i trädgården:

- Mamma, om jag går barfota, kan du gå vuxenfota då???

Han trodde nog det hette barnfota :-)

Katten är återfunnen, har kommit hem till oss och första kattungerapporten kommer ikväll

Att uppfostra andras barn

är en känslig fråga jag vet.

Jag anser att alla har en del av uppfostran av samtliga barn i samhället. Om det sker med respekt till alla inblandade.
Jag tycker det är självklart att man säger ifrån när tonåringar förstör, och ibland kan det vara bra om trotsiga småbarn får en tillsägelse av en annan. Om det sker med respekt som sagt.

Idag var jag och handlade och min son fick ett utbrott som bara eskalerade. Borde kanske gått ut och gett upp men jag var tvungen att handla och min tid är begränsad med flytt och allt. Så jag fick stå på mig, inte curla och detta resulterade i i en vilt gapande kille genom halva affären. Folk kom och tittade oroat, vilket jag gillar så att dom inte låter oansvariga folk knipa och misshandla sina barn bland gångarna bara för att det är för fega att gripa in. Och jag kan ta dom stirrande blickarna för jag vet att jag inte är den första och framförallt att jag inte gör fel. Jag kan ta en enstaka pensionär som  går in och säger åt sonen att han får sluta skrika. För dom gör med respekt mot mig och mot min son.

Däremot kommer jag aldrig tolera surkärringar som far fram från ingenstans, tar tag i min sons arm och skriker åt honom att "Nu är det nog". För där har du passerat en gräns. Lilla surkärring allt du gjorde var att göra min son mer vettskrämd, och mig förbannad. Inget av dom hjälpte direkt i den konflikt vi redan var i.
Typiskt nog var det just en sån surkärring med taskig hennapermanent, rökhosta och troligtvis alldeles för låg inkomst.

SJÄLVKLART säger jag ifrån till såna damer. För min son skull. Han skall veta att det inte är ok att bete sig så.
För han skall se det som en självklarhet att man säger just ifrån med respekt.

Och så sitter man här och är tokarg igen

För dig om älskar biltvättar

Jag vet att ni finns därute. Dagens youtube-tips från femåringen

http://www.youtube.com/watch?v=vkMzcHAxKxU


RSS 2.0