Bloggen flyttar

http://osorteradetankar.wordpress.com/

Jag vårstädar och vill börja om med ett bloggverktyg som kan göra lite mer än blogg.se

Dags för harlequinromaner

I singellivet är det lätt att fastna i en känsla av avundsjuka, sexuell frustration och stuvade makaroner som gör att man längtar ohämmat efter himlastormande romanser och kärlek utan gränser. Man tittar på lyckliga par och suckar en smula hänfört och önskar att deras lycka vore min. Och så drömmer jag lite grann: Om när min prins stormar in och hänför mig. Fast i mitt fall måste han ju ringa på, strunta i att jag inte har städat, sätta sig i soffan och vänta på att barnen somnar och sedan kyssa mig fånig.

Men nu har jag visst drivit ifrån vad jag ville säga….

Jo, med all denna kärlekskrankhet börjar jag förstå varför Bronte systrarna och Jane Austen skrev dessa svulstiga kärleksromaner. Skulle jag sätta ner pennan idag hade det blivit en Harlequinroman med håriga bröst, ändlösa famntag och en man som hade funnit hjältinnan fullkomligt ofelbar. En roman med höskullar och kärlek som varar för evigt.

Apropå ingenting så hörde jag Salem på radion idag.. han läspar lite.. Åsa rodnar nästan av välbehag.


A table, a chair, a bowl of fruit and a violin

Allt som krävdes för att göra Einstein lycklig var just ovanstående:

A table, a chair, a bowl of fruit and a violin; what else does a man need to be happy?


Får kanske pröva det. Men violinmusik har aldrig fascinerat mig.
Jag tror snarare att en kvinna som mig snarare kräver en divan, ett glas champagne, en fluffig katt och lite laidback loungemusik. Ingen musik som får iväg mig på galna äventyr, men tvingar mig att ligga kvar där och mysa över livet medan tiden går. Och en bok när vännerna lämnat mig ifred. Fast då vill jag ha te istället för champagne. Champagne kräver sällskap och välkammad lugg.



Eller är det så att lyckan kommer i små stunder utan att man tänker på det. Inte i det man målar upp och hoppas på. Jag hoppas på en lycklig helg, Helsingör är bra för glädjekontot. I Danmark är liksom det naturligt hyggeligt.

Så vad jag behöver är kanske en katt, ett dansk, lite frukt och en fiol och livet är fantastiskt?



Ett obefogat leende

eller spontan kram är vad lilla frk behöver.
Jag behöver lite samkvän med människor och inte en massa prat om vad man borde och kunde göra och gilla knappar på facebook. Vårens första allvar smög sig på då livet slängde mig en räkmacka med passerat utgångsdatum och jag får bita ihop och ta hand om det. Gör jag bra. Men nu behöver faktiskt även lilla jag bli omhändertagen lite.

Ensam mamma söker

Vår mamma har huggtänder, mustach och ser ut som den nya svenska prinsen när hon duschat. Hon är bäst på laga våfflor och att leka galen italiensk pizzabagare och att hitta på böcker som är urtråkiga. Hon kan allt om Lamborghinis och kan till och med rita en på en sekund men verkar mest tjata och gnata och pussas hela tiden.

- Ska vi visa en bild på henne?
- Fast hon ser ju inte ut sådär.. Hon har ju tantiga glasögon och ser mer sur ut, lägger sonen till.

- Sen är hon rätt bra på äventyr. Men urdålig på att hitta saker. Och lite vimsig som man får leta upp saker till henne. Nästan hela tiden.
- Men hon är snäll.
- Kor är oxå snälla.

 


Den ensamma mammans invändningar:
Ensam mamma söker är allt jag hatar och är inget jag ämnar söka till. Detta då det avspeglar en sjuk inställning till att "hitta någon att göra livet komplett". Dessutom på bekostnad av barnen som får vara mer att välja ny pappa...  *kräkpaus*

Ps: Jag har varken mustach eller vampyrtänder även om mina barn påstår det. Dom far med osanning

Fräknar på näsan och solsken i blick

Sverige är ett vackert land. Kanske inte landskapsmässigt även om folk försöker övertyga mig...
Men Sverige är snarare ett land med förbaskat undersköna människor. Till och medelfula individer är fasiken tvålfagra om man bara betraktar dem lite.. ATt sitta på en buss och kallt betrakta svenskar är lite magiskt. Det är höga kindben, stora ögon, vackra kläder, kyssvänliga läppar och lagom slarvruffsiga hår.

För helt plötsligt är alla vackra. Kanske är det den perioden av månaden då jag finner omgivningen underskön, eller så är det våren som strött trollpulver i mina och omgivningens ögon. Jag klippte mig idag, och med detta vårtrolleri blev även jag vacker. Skön känsla.

Solen är varm, den är efterlängtad, den är här. Den ger mig fräknar på näsan och solsken i blick och inte så anständiga tankar.

Dagens musik: Herr Hellman igen.. Han lämnar mig visst inte ifred fast vi bara skulle vara vänskapliga.

Dessa vackra, ack så vackra fakir-män

Jag har en last som håller mig fast. Jag är lätt svag för Al Fakir:arna.

Det är någonting med deras bubblighet, stora gapskratt och lockiga hår som inte går att motstå. En aning av avighet som gör att mitt mammahjärta hänförs och vill ta hand om dem lite, hålla dem i handen ifall de finner vägen svår. Dom har en närvaro som bedårar, och ögon som man skulle kunna välja att drunkna i en fredagsnatt eller tre.
Jag väljer att inte stå emot Al Fakir-klanen.

När Salem ler in i kameran på melodifestivalen är jag hans. När han sjunger Good song för mig en dålig dag så lovar jag honom trohet. Eller nåja, så trogen verkar jag inte vara men han är å andra sidan bara en medelålders idolförälskelse. Salem brukar förgylla mina morgnar i morgonpasset då och då, och jag ler åt hela hans uppenbarelse och hans oförmåga att hantera socker.

Jag menar, titta på dem!

Nassim hade fått vara barnvakt åt mina barn när han vill. Jag hade till och med bjudit på te när de somnat.

Mer Al Fakir:are åt mig, mer Al Fakir:are åt folket

I pyjamas tänks inte de vackraste tankarna

Det är söndag. Ännu en av mina favoritdagar. Att kunna välja en dag att älska är omöjligt , då de alla har olka fördelar och bouqet.

Söndagar är så där härligt lufsig.
På söndagar blir inga stordåd gjorda, men väldigt många små och i en väldigt långsam takt som är bra för själen.
Söndagen flyter fram, lovar nybakta scones och starkt kaffe. Den lovar en utflykt utan hets, utan lite spankulerande i den friska luften utan syfte och mål. Såna dagar när man hänförs över smågrejer.
På söndagar tänks inte de vackraste tankarna, men de varmaste. På söndagar smider jag planer och funderar om de är uppnåeliga eller bör stanna i byrålådan.

Jag har fortfarande pyjamas, och har ingen brådska. Kaffet är varmt och måste drickas först och sånt tar sina timmar.

Budord från villaförorten

När jag var liten så arbetade jag tydligen extra som livsprofet. Inget jag minns själv, men fått återberättat och fått se bevis på. Jag lade små små lappar med visdom i folks fickor och serviser så att de kunde läsa och ta del av mina åsikter eller reflektion. Mamma fick en med "Börja med en kram på mårronnen", farmor fick en om "Nikkas gillar inte mjuka köttbullar", vår granne fick "jag vill inte att du dör, sluta röka, det gör dig streckig" etc

Så idag tänkte jag återuppta min profetkunskaper och dela med mig av mina budord, mina erfarenheter om livet. Detta är mina råd, dom står fritt att förkasta, hör av dig om du vill ha fler.

  • En kram är en bra början på dagen
  • Välj klokt, väl väl och välj aktivt - De val du gör kommer att göra dig som människa
  • Om du inte hinner välja klokt: Tänk igenom efteråt och acceptera följder
  • Gör massvis av misstag
  • Ta tag i saker nu, dom är jobbigare imorgon
  • Le mot främlingar, världen är snällare så
  • Lek med ditt hår! Det är för tusan en del av din kropp som växer ut med jämna mellanrum, och kan förändra ditt utseende i grunden. Lek med det!
  • Sluta leka med håret om det inte kommer tillbaka dock
  • Dansa fram, dansa fram när folk ser och när de inte gör det. Dansa hemma och dansa borta. Dansa när främlingar rynkar på näsan då dom inte hör musiken i ditt huvud. Dans gör dig glad, det behöver inte vara skolad dans eller ens i takt. Ryck på kroppen på måfå och ... lev för satan
  • Skaffa barn tidigt. Barn är bra, men inte för gamla kroppar och sinnen. Om det inte går, så går det inte. Men glöm inte barn.
  • Unna dig god mat
  • Unna dig god mat utan dåligt samvete. Du är inte så tjock som du tror. Och även om du är det så är du troligtvis rätt söt ändå
  • Rör dig, andas, vandra omkring på vår jord och se varenda liten nyckelpiga du kan hitta.
  • Tyck om din familj. Det gör allt lättare
  • Älska.
  • Skjut inte upp konflikter eller frågor till imorgon. Ställ frågorna eller ta konflikten direkt. Annars växer sig klumpen stor i magen och helt plötsligt är den ett cementblock som gör att du är helt handlingsförlamad.
  • Älskar du någon, låt dem veta det.
  • Vill du älska någon, våga bjuda in människor i ditt liv och din sfär. Och säg till dem om de råkar hänföra dig
  • Skit i alla dessa råd om du har bättre på eget lager





  


Smileysinkompatibel

Det finns saker man inte förstår... Yngre generationer kan förklara det gång på gång men det går ut genom andra örat. Som min far och internet. Som hans far och bilar.

Jag kan inte smileys.
Jag förstår dom, accepteras deras existens. Kan kanske göra rätt med tur.. men tror ni att jag försöker förstärka en känsla såsom ironi, hänförelse eller förvirring via smileys är ni helt ute och cyklar. :-D

Det är ju så många.. OCh dom används så olika. Precis när jag accepterar att :-D är ett stort hjärtligt leende så kommer nån annan smiley-missbrukare och använder det på ett hånfullt sätt.
Eller som den där flörtisen. ;-) Där är han igen.. Betyder han att jag vill pussa på dig när småtimmarna närmar sig, eller är han bara en liten antydan till klämkäckt skojande?

Eller är alla som mig? Som bara chansar sig fram med de där små snubbarna?
Och det är väl någonstans här som ett möte alltid är bättre än att traggla via digital samtalsteknik där smileysförvirringen är total och ironin som lyser i mina ögon inte syns.

Någonstans kommer smileys alltid att vara någonting som satt bland mina badges på min Salomon ryggväska.

Kan du skillnad mellen :-P och ;-)?

Min styrka är min och bara min

Jag tänker inte bära dig längre.

Inte ens när du försöker att samla vind i mina vingars skugga.
Jag klarar mig, gör jag alltid. Men jag blir trött av dra andras last.
Mig och mina barn bär jag. Med glädje, med lust.
Men dig har jag valt bort och bär inte längre. Även om du tycker att det är lämpligt.

Dina misstag är dina, och dom får du ta ansvar för. Det är inget fördömande, även om du vill gärna vill få det till det. Jag ser bara naket att det är dina misstag som du får stå för utan att jag skall förmildra dem eller godkänna dem. Jag gör inget av det.
Jag gör mina egna misstag, bär dom stolt med skammens rodnad.

Jag tänker inte bära dig längre. Inte för att jag är bitter eller trött. Utan för att min styrka är min, och bara min och jag är stolt över den. Jag delar endast med mig om mitt hjärta vill, eller om man ber snällt.


Alla är inte som alla andra och överlever ändå

Jag bor i en välartad villaförort, ett Mecka för de som vill vara rika och har därmed SKöna hem-bostäder, välvaxade bilar och barn i PoP. Ett stereotypiskt samhälle på många sätt, en trygg ort med kärnfamiljer och strandutsikt. Ett enkelt liv där man lätt kan spegla sig i sin granne och känna igen årsinkomst, värderingar och musiksmak.

Och så finns där vi som inte riktigt passar in.
Som inte ens vill passa in.

Jag vet om det, jag är en rörig bohem som värdesätter annorlunda än många här i byn. Jag vet att jag inte borde tycka att livet är så förbannat trevligt med mina förutsättningar, men jag väljer att göra det ändå. Jag söker inte med ljus och lykta efter en man så att jag kan te mig mer normal då jag ingår i ett förhållande. Jag talar högt på möten och skäms inte för att strida för ideer och åsikter. Jag ler mot främlingar om solen lyser.
Jag väljer att inte ha Sköna hem-standard, här är rörigt men rent och trevligt. Men av barn och fyllon (och av min vän Anders som inte lärt sig hålla käft)  får man höra sanningar:

- Vad ostädat här är på ditt rum! utbrast sonens vän
- Du får du hjälpa honom att städa då, replikerar jag lugnt
- Städar han?
- Jepp, men inte så bra.

Inte ostädat, här är städat men jag är ingen pedant, och struktur i mitt hem är inte min grej.

- Vad liten bil ni har! utbrast samma vän
- Vissa gillar små bilar, jag finner dem söta, replikerar jag lugnt

Någonstans blir jag väl ihågkommen som den ensamma mamman med det röriga hemmet som alltid bjöd på våfflor, skratt och lekar. Hemmet där du är välkommen, men som inte ser ut som det egna.

Och vet ni vad, jag kan leva med det. Jag bjuder på den.
Jag tror att väluppfostrade kärnfamiljsbarn i villaförorten kan till och med behöva dem. Se att livet kan vara bra även utanför normen.
Jag får vara Loranga-mamman i Astrid Lindgren världen helt enkelt



Med Loranga avses Barbro Janssons berömda bok om Loranga Mazarin. Inte läsken.

Lycka är

att nånstans i våffelsmetigt kök finna sig med ett brett leende. Katten är för tjock. Primulorna i fönstret har dött och det finns en sisådär 1000 måsten som fyller mitt internminne.
Men vad spelar det för roll när vardagslyckan slår till?
När man finner sig i klang med sig själv och sin omgivning. När man är sitt bästa jag utan att ens tänka på det.

Idag infann sig den känslan när jag insåg att mina barn faktiskt är lika stora musiknördar som mig när de debatterade om Miss Li eller Specials var bäst att dansa till. Det bådar gott för framtiden. Världen behöver fler som hänförs åt musik. Musik tyder på ett vaket sinne och en förmåga att känna.

Idag infann sig känslan när jag såg Ven spegla sig i Öresund.

Idag infann sig känslan när jag såg spår av ett coachande samtal ge resultat i en kollegas diskussion.

Idag infann sig vardagslycka. Som oftast. Som alltid, aldrig fel.
Inga stora grejer, men jag finner att just det där lilla, det magiska lilla är det som gör livet så extraordinärt.

Jag tror jag går och lever lite till...

Hårresande tanke

Varning: För de som älskar/hatar/slöläser mina vanligtvis reflekterande/pretentiösa inlägg kan sluta läsa nu. Detta inlägg kommer uteslutande handla om hår. Hår har inte fört mänskligheten framåt, inte är något som det skrivs många poem om, men kan likväl uppfylla ens människas tankar. Hår är kul, hår hamnar på mina tankar idag.

På måndag så skall dom äntligen tämjas mina vilda obefintliga lockar! Jag har varit i hårkris i månader, och min omgivning har förfärat sätt hur den söta Beatles frisyren förvandlades först till Göran Hägglund, till Maria Abrahamsson till Daniel Westling. Ingen av de nämnda är hårförebilder för frk Åsa, som lidit fåfängas alla kval. Men förbarmade sig min frisör över mina kval?? Nej helt samvetslöst åker hon skider och låter mig vandra i dejtingdjungeln med detta patrask till hår.

 Och jag tänkte göra min dotter lycklig och klippa mig i en klassisk flickfrisyr. Eller nåja.. Det är inte så många har den men klassisk ändå. EN superkort bob som andas charleston och champagne.  



Jag är lite rädd för att jag kommer se ut som en dominant naziflicka men isåfall lär det ju växa ut och återigen förvandlas till Westling burr.

Mitt hem, min borg

Besöket har lämnat mitt hem och här är åter lugnt. Barnen har krypit in i sina rum för ensamlek och kontemplation och jag finner mig själv med en stor kopp kaffe framför datorn. Hänförd av tystnaden som är min och bara min. Fast det är en sanning med modifikation för mig är tystnad alltid fylld med bakgrundsmusik.

Besöket var kärt, uppskattat och underbart. Det har pratats, fikats och avlastat på ett sätt som bara en singelmamma kan riktigt uppskatta. Dom lät mig vara sjuk vilket är lyx av högsta klassen. Jag har tvingat i dem god mat. Dom har fyllt mitt hem med liv och rörelse, prat och tjat. Några pekpinnar också, så som mammor måste leverera även om barnen har erhållit körkort, rynkor och högre lön än sina anfäder. Men besöket framförallt förärat mig med kärlek.

Men denna kakafoni av människor, skratt och prat blir till slut konstlad. Besök är bra, men får gärna ta slut. Låta ljudnivån och takten bli vår egen igen. Låta kökslådor förbli omöblerade och kaffet lika starkt som jag vill ha det.
Jag är återigen Master of my Domain (och nej, inte på Seinfeld maner)

 

Hemmet är mitt, mitt mitt och jag tänker njuta av det. Ända tills nästa besökshjord anländer och fyller mitt liv med kärlek igen.
Mitt hem är mitt, men öppet för de jag gillar.

Så länge ni går sen bara :-)

Våga luta mig mot en axel

Önskar att det inte vore så svårt att bli omhändertagen. Att jag kunde slappna av och låta livet ha sin gång och låta andra sköta det åt mig. Men det är svårt, svårt, svårt.
Ensam är inte alltid stark, men jag känner inte till så mkt annat och det kan ibland skrämma mig. En allmän sanning som ensam är stark har ju sin grund, och denna förbaskade klara sig själv-attityd tröttar mig.
Jag längtar efter en axel att luta mig emot, men vet inte om om jag är förmögen att låta mig vila där.

Men jag närmar mig, snart där.

Dagens musilk: Coldplay - Fix you
(ja för den är fanimig det vackraste jag hört om att ta hand om en älskade och jag är ruskigt febrig och sentimental som satan)
.


Vagabonden i mig vaknar och hälsar godmorgon

Jag vill inte längre vara här. Här är där man är, här har man alltid med sig.
Men jag vill vara där. Kanske inte för evigt, men vagabonden i mig som slumrat under barnafödande år och skilsmässosvackan har vaknat. Hon har vaknat och undrar förundrat var resväskorna har tagit vägen.

Vagabonden säger att hon vill till Barcelona och jag har svårt att argumentera emot. Jag vill oxå sitta på en skuggig uteservering, smaka på Churrosdoften i luften, dricka min sangria, se dagen gå från dag till natt medan tapastallrikarna kommer och går och samtalet flyter. Jag vill stå hänförd framför färsprakande tavlor, hänförd över kreativiten och lite förbannad att konstnärligheten inte är min. Jag vill skjuta upp mina solglasögonen och kyssa mitt sällskap om han är kyssvänlig för stunden. Jag vill låta dagen komma som den vill. Fyllas till bredd av ingenting, och kanske lite av allt.

Där är där man inte är.



Eller är det vårpiggheten som skapar rastlösheten och jag vill mer än jag har nu? Troligtvis. Vet ej, men nöjer mig att anamma känslan. Hälsa det reslustna jaget välkommen åter, det var längesen vi råkades.

Lite rörd

Det finns dagar då man känner sig grå, tom och orkeslös. Dagar då man är tämligen säker på att ens egen insats här på jorden är rätt försumbar. Aldrig onödig, men inget som går till historian.
Och sen finns det dagar när lyckan skummar över som en galet kall trocadero. När ditt eget leende smittar andra och så blir det bara en galen lovebombing av allt.

Igår var jag glad. Mina ögon gnistrade ikapp med solen och fast jag borde vara stressad var jag det inte.
Och det är i såna lägen som omvärlden förvånar en..
Igår fick jag höra av de mest oväntade personer att jag var saknad, att världen saknade lite energi utan min närvaro. Och detta kom från en kollega som jag trott att hon uppfattade mig som rätt dryg.
Oväntat.

Att få höra andras reaktion och tankar om en själv är en gåva som värmer.
Man får bara ge tillbaka samma gåva, och sluta hålla tankar för sig själv. De skadar sällan någon om de bara är ärliga och varma. 

När sa du till någon senast hur de påverkade dig? Eller att du bara tyckte om dem? Utan intentioner eller syften.. bara ren feedback

(Ja jag vet, skulle inte blogga men orden blev för många i skallen)


Jag väljer att

Jag brukar tjata om aktiva val... Att inget sker slumpmässigt utan där du står i livet är ett resultat av en massa aktiva val du gjort längs vägen. Val där du aktivt val något, eller valt bort, men alltid därmed angett en färdriktning i ditt liv.


Idag, på denna bästa av veckodagar så tänker jag delge vad jag just nu väljer.  Jag väljer att:

  • Inte besvara på kedjebrev eller gulliga wallpost på Facebook. Vill jag ge en komplimang så gör jag det från hjärtat utan förskrivna kort. Jag ger komplimanger när hjärtat svämmar över, och de är äkta. Orkar du inte vänta på en, så säger det troligtvis mer om dig än mig.
  • Ge varje människa en extra chans då jag är för snabb att döma folk
  • Tycka att varje dag kommer att bli spännande.  På något sätt. Och bara det faktum att jag inte vet hur är ju rätt spännande
  • Ta en kopp kaffe med folk istället för att prata i telefon med dem. Människor är som bäst när man kan ta in deras hela väsen: Kroppspråk, meningsuppbyggnad, tonfall.. magiskt
  • Titta på TV för det är behagligt. Visst kunde jag springa, städa damma eller liknande aktiviteter, men jag gillar TV. Hjärndött? Men visst kan vi spela det spelet, jag underhålls.
  • Tro på tesen att om en man inte ringer eller visar intresse så beror det helt enkelt på att han just inte är så intresserad
  • Skjuta upp disken till imorgon. Troligtvis ett förhastat beslut, men .. det är mitt aktiva val.


Dags för en ny trend

Satt och slöläste tidningen när Maria Wollin la sig i städhjälpsdebatten:

När jag tänker efter så vill jag inte ha städhjälp. Jag vill ta hand om min egen skit. Jag tycker ju om min egen skit, jag vill torka upp den och hålla efter den. Jag vill bara att det ska vara fint mellan städningarna. Är det för mycket begärt? Jag bryr mig inte om att se ut som ett omslag av Elle. Jag vill bara bo i ett uppslag av Allt i hemmet.

Sug på den sista meningen.. Hon vill bo i ett uppslag av Allt i hemmet. Med den enkla meningen så tryckte hon på en knapp av vilda åsikter som legat och pyrt rätt länge.

Folk med hem som ser ut som uppslag av allt i hemmet gör mig rätt förbannad. ERa pompösa jävlar med eoner och tid och naturliga stilkänsla. Med vita soffor, stormönstrad fondvägg och en känsla av att det gömmer sig cocktaildrinkar om hörnet. Dessa hem fyller tidningar, min villaförort och varenda förbaskade TV-kanal. Det är så prydligt och fint, men "liiiite personlig touch för att det inte skall kännas som ett utställningshem".  Vill ni veta en sak: Jag tycker det KÄNNS som ett utställningshem ändå. Haha!

NÄR SKALL DET BLI MODERNT MED RÖRIGA HEM???

Hem där det alltid finns lego i ett hörn även fast man dammsög för 10 sekunder sen. Där vita soffor är en otänkbarhet. Den officiella bortförklaringen är kanske på grund av barnen, men sanningen är att även JAG som vuxen är oförmögen att leva i hem där varje spilld fläck orsakar förödelse om man inte torkar upp den efter 2 sekunder! Jag tappar saker, gör inte folk det?
Diskbänken putsas inte efter varje tillagad måltid.
Mitt hem är överfyllt, inte ett dugg modern. Men väldigt trevligt. Det lär inte vinna inredningspris men jag blir likförbannat glad varje gång jag kommer in här.

Och jag vet att jag inte är ensam.
I  början av det trevliga programmet Halvåtta hos mig såg man just mänskliga hem. Hem där inredning inte är en konstart eller det första man tänker på utan man väljer att leva istället. Dock har TV4 rationaliserat nu efter några säsonger och har nog som urvalsfråga om man vet vem Bruno Mathsson är. Allt är blankt och polerat, tillrättalagt och ja, ni gissar det... opersonligt.

Nu är kaffet precis lagom kallt och jag tänker nu traska över mitt lagom smuliga golv och sätta mig i min högst funktionella IKEA soffa, titta på de tavlor jag älskar och leva lite.


Tidigare inlägg
RSS 2.0