Schlager ur ett annat perspektiv
En av de största förmånerna med barn är att man ibland kan få se hur de reagerar på musik/livet med ögon som ej cyniska och livserfarna. Igår när vi såg på schlagern så kommer först den lilla Eric och sjunger
- Plastig kille med stomatolleende och massproducerade beats. Sånt här är Måns, Ola, Darin och alla andra bättre på..
Jag hann knappt tänka tanken förrän mina barn fick ngt zombieliknande i ögonen och flög upp i vild dans. Dottern skrek "Gud så bra", sonen instämde "Bästa jag hört". Och dom är inga IDOL-Ola diggare. Sonen är ju AC/DC fan och dottern är oroväckande besatt av Britney, Alcazar och pampiga ballader. Dom behövde inte höra resten för det var så dåligt, dom nynnade istället på Manboy. Och när vinnaren presenterades dom sa dom självklart:
- Självklart, det var den bästa musik jag hört
Sen slog det mig.. Jag har haft en sån upplevelse själv. Det var med Herreys. Mina föräldrar satt frågande och undrade vad jag såg i de dansande mormonerna. Men jag spatt av musikglädje och började nästan svä-va i mina gylleneskor.
Ibland, rätt ofta, så ser vi vuxna inte det stora i det lilla. Vi går med dämpande intryck genom livet då vi inte är villiga att betrakta varje dag, låt, andetag som något alldeles nytt. Något som betraktas där och nu, precis för vad det är och inte vad vi sett innan.
- Plastig kille med stomatolleende och massproducerade beats. Sånt här är Måns, Ola, Darin och alla andra bättre på..
Jag hann knappt tänka tanken förrän mina barn fick ngt zombieliknande i ögonen och flög upp i vild dans. Dottern skrek "Gud så bra", sonen instämde "Bästa jag hört". Och dom är inga IDOL-Ola diggare. Sonen är ju AC/DC fan och dottern är oroväckande besatt av Britney, Alcazar och pampiga ballader. Dom behövde inte höra resten för det var så dåligt, dom nynnade istället på Manboy. Och när vinnaren presenterades dom sa dom självklart:
- Självklart, det var den bästa musik jag hört
Sen slog det mig.. Jag har haft en sån upplevelse själv. Det var med Herreys. Mina föräldrar satt frågande och undrade vad jag såg i de dansande mormonerna. Men jag spatt av musikglädje och började nästan svä-va i mina gylleneskor.
Ibland, rätt ofta, så ser vi vuxna inte det stora i det lilla. Vi går med dämpande intryck genom livet då vi inte är villiga att betrakta varje dag, låt, andetag som något alldeles nytt. Något som betraktas där och nu, precis för vad det är och inte vad vi sett innan.
Kommentarer
Trackback
