Tån har fastnat i bröllopet!
Det visar sig vara kreativt användande av språket: Det är avloppet hon fastnat i.
En av förlorarna
Nåja det är väl bara pengar. Och barnen får stå ut med mer oglammiga julklappar och jag får färga håret själv. Men jag överlever. Och vi får vår sportlovsresa. Än så länge iaf. Om inte fler bolag konkar
Tills dess dansar vi vidare till Honey honey här hemma
En klassisk konflikt
- Om du tycker mamma jobbar för mkt kan du säga till så kan jag ta ledigt NÅGON dag
Vad barnet hörde:
- Du får vara ledig imorgon
Det gav inte ett helt optimalt utgångsläge vid dagislämning imorse.
Det är intressant att vara förälder. Och med en autismdiagnos på barnet så kan man dessutom vara säker på att det är undertecknad som skapat konflikten genom att vara otydlig
Lycka
Dom senaste två veckorna har jag haft decimerad familj då mina barn har varit på semester. Först barn 1, sen barn 2. Så jag har fått vara enbarnsförälder. Och jag har bitit ihop; varit tuff; lett obesvärat; gjort det bästa av saken... och längtat.
Och nu är dom båda hemma och den stora klumpen i magen är borta. Jag är en föräldratönt som knappt kan vara utan mina barn. Men erkänner det iaf.
Nästa gång ringer jag polisen - Snorungar!
Och så var man spattigt glad igen. Det blir lätt så när livet går den väg man önskar. Jag känner för första gången sedan jag var 16 år att jag lever upp till de höga förväntningar som folk i allmänhet har haft på mig. Och det är skönt, för jag har gjort samtidigt som jag släppt kraftigt på mitt välkända "duktig flicka"-komplex.
Men vad är väl lite lycka utan det obligatoriska smolk i bägaren? Igår kväll blev mitt hus bombarderat av ägg av snorungar. Hann inte se deras fega arslen annars hade jag nog släpat hem dem till deras mammor och tvingat dem att tvätta mina fönster. Skulle detta hända igen så polisanmälan. Åsa har numera inga problem med att vara en megabitch. Hade mina ungar gjort nåt liknande så hade de inte fått speciellt fina kläder eller förmåner öht. Det här med att uppfostra andras barn...
Kan meddela att min hypokondri-cancer har nu blivit en hypokondri-hjärnblödning. Väntan på provsvar fortgår...
I övrigt: Andra sjunger Olle Ljungström. Olle har jag alltid älskat och han är kraftigt förknippad med mina snygga år. Men lika lite som han har världens bästa röst så är hans låtar som ett slag i magen: Det är breathtaking. Det är så vackert att den lilla poeten i mig dör av avund. Och så lyssnar jag vidare
Och ja, Maret Kamp, jag vet att det ej är god svenska att inleda meningar med och. Men sån är jag. Jag är bra på att känna till regler. Sämre på att följa dom när dom går emot vad jag känner för.
Man får inte glömma bort sin blogg
Sen åkte jag in i röret och det var inte alls så hightech och på nåt sätt landade jag. Im gonna be ok. Inget alternativ.
Så är mitt liv.
Men nu är jag glad, har läst meningslös litteratur (S Kinsella) och drabbats av höstfeber: Måste laga gryta!! Måste ha en ny filt! Vill sätta upp hyllor överallt och framförallt investera i en bokhylla så att jag kan packa upp mina tusentals böcker som jag gömt i ett förråd.
Skall in i röret
När jag separerade bestämde jag mig för ett nytt sätt att leva: Att berätta om saker som oroar mig istället för att älta själv.
Så..
Anledningen att jag hållt mig låg är att jag är lite nojig. Jag råkade i våras ut för en skum ansiktsförlamning som försvann men återkom och så försvann. Doktorns order blev magnetröntgen av hjärna. Och som den lilla hypokondriker jag är så har jag nu gett mig själv hjärncancer. Nej, lugn, har inte fått någon diagnos. Men det är vad min lilla hjärna målar upp som skräckscenario.
Den kloka (och väldigt söta) doktorn påpekade att det kan vara helt andra saker som orsakat detta. Tex stress (rätt troligt), inflammation eller nåt annat. Dom kan inte veta förrän dom tittar i mig.
Jag är toknervös, och försöker leka cool men det är svårt. Det är när sånt här händer som man inser hur mkt man vill leva mkt mkt längre än så här.
På mer positiv not: Min son har tappat sin första tand.
Kärlek i bilkön
Jag brukar observera vardagsromantik i bilkön. (Ja, jag kör bil fast jag är miljöfascist. Jag vet att det är fel)
Jag letar efter tecken på att Kärlek finns Därute. Så att jag kan hänga kvar vid hoppet även om hoppet börjar bli tunt för undertecknad
Majoriteten av bilarna är dock ensamma bilister. Och i dem med par så brukar de flesta tittar knappt åt varandra, utan stirrar utåt med uppgivna blickar. Andra diskuterar argt med lätt hatfyllda blickar. Jag brukar föreställa mig att de bråkar om huruvida de skall äta falukorv eller sushi. Väldigt väldigt få ser ens lite lyckliga ut. Vilket är delvis förlåtbart då klockan är arla (0800) men ändock så sjunker mitt hopp om kärlek
Men ibland, glimmar det till. Idag var den där. Vardagskärlek. I en röd volvo av alla bilar. Jag trodde först att de var ännu ett av dessa svenska arga par då dom precis när jag började observerade ignorerad varandra. Men sen när trafikljuset slog om till rött, så slänger sig mannen om kvinnan bakom ratten och börjar tokpussa henne. Varvid den 60 åriga damen rodnar upp till knäna men ler så brett att även jag börjar fånle.
Mer sånt.
Det finns musik jag vill ha intravenöst
Det finns oxå musik som jag vill bokstavligen ta med mig i sänghalmen, ta intravenöst - få närmare på alla betänkliga sätt.
Det finns musik som jag svimmar av som får mig att vilja springa iväg och göra stordåd igen! Måla tavlorna! Skriva böckerna! Få det sällsynt trevligt hemma som jag aldrig orkar för det mesta.
Det finns sällan musik som kan kategoriseras i samliga ovanstående. Men Johnossi gör det. Jag är såld såld såld. Det började i somras när jag hörde Party with my pain i bilen och blev den där diggande fartdåren. Sen har dom bara drabbat mig. 18 K gold som snurrar frekvent på (iaf) P3 är briljant (ja - är inte riktigt vuxen än).
Rockidioten i mig som legat lite på uppvak efter ha tigt stilla sträcker på sig och puttar under allt krafs.
Johnossi helt enkelt
Mamma jag vill ha en italienare!
Sonen har hittat en ny lämplig bil till sin mamma.
Och bevisar därmed att det där med manliga gener och italienska bilar är medfött. Själv föredrar jag bubblor, hundkojor och Mini Cooper. Kanske till och med en Smart.
Men sonen är bestämd: Mamma jag vill ha en italienare!
