Storebror, lillasyster

Är vi dömda att försöka korrigera de "fel" vi ansåg våra föräldrar gjorde? För att i slutändan ändå sluta som karbonkopior av dem.

Jag är storasyster. Föga förvånande. Jag hade en lillebror. En ljuvlig sådan, är faktiskt fortfarande. Men under min uppväxt ansåg jag mig orätt behandlad: Jag fick hårdare regler och han fick räkmacka.
Såhär i efterhand kan jag tycka att min kritik var något obefogad, men ändock så är känslan.

Nu med egna barn att fostra upptäcker att jag är kanske hårdare mot lillan än den store.
Skrämmande..
Som en slags freudisk överkompensation.

Och min mor var ju lillasyster. Och när jag reflekterar över det så är min lillebror nu hårdare mot sitt stora barn.
Vi är enkla djur, och  bör ibland stanna upp och reflektera det.

I övrigt: Skitveckorna fortsätter hagla in och jag känner ett skriande behov av en överraskning, en tiramisu, eller något som rycker mig ur detta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0