I norr kallar vi det bob
Jag fiskar runt hela blocket. Jag åker till alla affärer, men där verkar de tömma ut på vintergrejer fast snön är djup och som gjord att hoppa i.
VAR är bobbarna?
Finns det hemliga bob-outlets?
Måste man vara medlem i en hemlig klubb för att äga en snowracer?
Måste mamman pussa hemliga bobmannen i en skumgränd?
Jag har nu varit på jakt sedan i julas och mitt tålamod äro prövat..........
Gnäll om gnäll
Det är ett jävla gnäll runt om i världen.
Det är för kallt. Bensinen är för dyr. Jag har gått upp två kg. TV på lördagar är dåliga. Ingen älskar mig. Dom förstör Hbg om dom river The Tivoli. Mina kollegor tycker jag är sur.
Jag halvkräks åt alla negativa statusuppdateringar på FB/MSN etc och negativa kallprat som omger mig och jag hatar att jag förvandlas till en av dessa gnällare när jag hör allt detta. För detta inlägg är ju oxå negativt..
Jag förstår verkligen inte varför folk så lätt hänger upp sig i de tråkiga delarna av sitt liv och tillvaron.
JAAA det är kallt. Skitbra, jorden lever! Låt oss njuta snön innan vi börjar gnälla över att vi har många maskrosor i gräsmattan. För inte lär ni uppskatta sommaren mer även fast ni skriker efter den. Nej då är det klibbigt, varmt, för långt till semestern.
JAAA bensin är dyr. Av en anledning. Den håller på ta slut. Inte imorgon, men det är dags att sluta gnälla om att det är dyrt att köra bil och hitta alternativ. Slå upp dom ljusblå och tänk större.
Trivs du inte på jobbet? BYT JOBB. Eller byt attityd. Eller skola om dig, eller välj att stå över den där sura minen så kanske du häpnadsväckande nog upptäcker att folk ler åt dig. Frivilligt. Utan att du behöver skrika åt dem att vara trevliga.
Jag tror ju livet är ganska enkelt.
Hänförs och livet fortsätter hänföra dig.
Trivs med vad du har, och om inte allt är perfekt så är det fortfarande ett rätt behaglig tillvaro som inte ger dig orsak att gnälla.
Men det kan vara gävlearvet som speglar mina tankar.. Det är något med luften däruppe, eller var det Tjernobylregnet, som har fått oss att bli mer eller mindre etablerade filosoferande lyckoprofeter.
Nu tänker jag sluta gnälla och ut och hoppa i snön.
För det trivs jag med
Svenska som lek
Jag hänförs är folk respekterar språket, jag hänförs dito när man leker med det.
Och ngnstans här blir jag glad nu över kommande generationer. När jag hör Movits som tänjer på vad som är möjligt med svenska rim. Att glädjen finns kvar.
Svenskan är vacker, och enkel att glömma i tider när programmen är amerikanska och vi alla förstår varandra som i Babels torn. Vi slarvar, förenklar, förkortar och glömmer skillnad mellan de/dom/dem. Jag blir glad att språket lever!
Johnossi
Oglamoröst och förbaskat behagligt
Ignorerad strykhög
Ett sovrum som förvandlats till ett lekland för gosedjur
Kaffe som ryker, hänför, väcker mig
Inköpslista lång som Lappland
Ingen guldkant, inga paljetter
Vardag
Oglamoröst och förbaskat behagligt
Jag tror jag sätter på lite musik och dansar bara för sakens skull
Att nöja sig
Det var en artikel om att nöja sig, sluta leta efter rätt som fick mig att börja fundera. Men det är ju gamla tankar och jag kan väl till viss del hålla med om att folk letar för mkt efter ngt konstigt ideal istället för att stanna upp och låta sig hänföras av det som finns. Det kallar jag inte iofs att nöja sig. Jag kallar det .. sunt förnuft.
Men sen fortsatte jag... till en donna som funderade om skeva förhållanden, skeva samtal. Där en är mer intresserad än den andra.
Och jag tänkte .. så är det.
Sen tänkte jag.. så tråkigt.
Jag vill ju ha jämlikhet. Där jag ger lika mkt som jag får, och han ger lika självklart som han får. Ett naturlig partnerskap. JAg vill inte ha maktkamp, eller skeva samtal.
Men jag är ju idealist.
Och just det.. singel :-)
Kanske är det jag drömmer om en utopi.
Fast jag drömmer hellre än att nöja mig med samtal där motparten inte är intresserad.
Tänkande män
Vi pratade mkt om förväntningar. Alla dessa förbaskade förvätningar på kärleken.
Varken jag eller L är kräsna anser vi, vi ställer inga orimliga krav. Men vi vill ha tänkande män. Starka och självständiga män som klarar sig utan oss, men föredrar livet med oss.
Jag faller alltid för tänkande män. Som ung och valpig blev det lite fel och jag drogs till män med mörka tankar, som fastnade i navelskåderi och verklighetshat. Tänkte gjorde om och då lyfte jag ett nyfiket ögonbryn och kysste grubblaren. Med ålder kommer någon slags klokhet och nu inser jag att den här sortens tänkande egentligen inte är tänkande, utan ett ständigt upprepande av samma destruktiva tankar.
Numera föredrar jag de som tänker fritt, de som tänker vackert, de som gillar livet, hänförs av det. De som tänker utan att reflektera det. De som ser en soppåse och funderar vad man bär saker i Japan. Dom som ser ett grälande par och funderar vad för vardagligt får något vackert som kärlek att bli skrikigt i hallen.
Dom skulle jag kyssa numera.
Romantiker - jag, alltid.
Så här hoppas jag kärleken ser ut för er som har någon att hålla handen:
And if you need to kiss me then you'll most definitely miss me when I'm gone
Well there's a thousand things I shouldn't do but if I do them I should do them with you
So won't you fall into my arms again and hold me for the world may end
God, you make me sing funny things about you
You infect my mind all the time, you do
Well I just can't contain myself in fact I'm worried I might lose my health
I can't eat, sleep or hardly breathe
I can hardly ever watch you leave
Jag öppnade hjärtat för möjlig kärlek, var redo och lyckas nu inte stänga det även om det lär bli svårt att hitta ngn, falla hårt. Men det sista som lämnar en romantiker är väl hoppet. Så jag fortsätter le, dansa runt i mitt hem. Fortfarande själv och utan ngn som kramar mig när jag minst förtjänar det eller säger åt mig på skarpen när jag fastnar i tankar som bara går runt.
Som Bob Hansson i Hallelulja liksom får jag väl vara kär i mig själv tills nån behagar att hänföra mig.
Leendet har återvänt, kanske lite mer cynisk än förr om det nu är möjligt. Men likförbannat övertygat om att livet är underbart och att .. allt löser sig.
Tjejer måste få vara duktiga oxå
Jag är så himla skittrött på att vi ska skilja på människor förmåga och kapabilitet pga genus. Visst vi är olika, men att bränna ut sig... Det är inget kvinnligt med det. JO för att vi kanske inte TILLÅTS av samhället att vara duktiga utan då ständigt möts med den hyttande fingret "Du får akta dig så du inte blir för duktig flicka".
Vi ska inte ta plats, vi får vänta i skolan på resten skall komma ikapp och sen i arbetslivet får vi då inte överprestera för då kan vi dö?
Kan inte män det oxå? Vaför skriker ingen på dem?
För jag är inte en av dem som rynkar på näsan och säger utbrändhet finns. Men jag hävdar att det beror på obalans. Nåt som ramlat fel i individens tillvaro så den blir outhärdlig i en nedåtgående spiral. Skit att komma ur, skit att komma tillbaka.
Jag ÄR en duktig flicka ut i fingerspetsarna. Skäms inte ett dugg. JAg skäller dessutom på föräldrar som inte vågar berömma sina flickor i rädsla för att de ska bli mer fröken duktig.
Vi behöver mer Duktiga Människor helt enkelt. Som är det med god balans, gott samvete och som skrattar sig till sömns en lördagkväll.
Nu skall rödstrumpan få kaffe.
"Du vet var jag finns"
Idag är dag som är som gjord för Olle Ljungström. De flesta dagar är gjorda för Olle iofs, men idag nickar jag med i:
Fåtöljen framför tv:n, där har jag mitt liv.
Mina blommor dom dör, jag är trött, trött och skör.
Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett
Kaffet är bryggt och starkt som bara helgmorgnar förtjänar, och cigaretterna lämnade jag på 00 talet. Men känslan är densamma
Att må dåligt fascinerar mig delvis.Hur folk reagerar.
Hur de flesta låtsas inte märka och nästan snabbjoggar bort för att inte utsättas för den dåliga känslan.
Hur några låtsas men sen mest vill hem till deras liv med platt-TV och utan vardagsproblem.
Hur några försöker och använder huvudet på sned och "Du vet var jag finns". Ja, jag vet var ni finns. Det hjälper inte. Eller det är fel. Det gör det. Det är bara att det ställer krav på mitt egendriv att aktivt söka stöd och sånt är begränsat när humöret är blått.
Sen finns det andra sätter sig ner, ser en i ögonen, pratar en sönder och samman och kramar än till och med när man nästan vill fly från omtanken.
Den senare varianten vill jag klona.
Den senare varianten tänker jag bjuda på middag ikväll och reda ut röran.
Efter det ämnar jag återkomma och sprida färg.
Konsumptionsfri månad
En månad
Borde vara görbart, allt annat är befängt. Även med småkids som växer så det knakar.
Känner att jag inte vill vara med i detta slösa samhälle där yta är religion. Där mkt vill ha mer men alla vill ha allt.
Kanske falerar jag. Likt mitt vegetariska år som avbröts pga de där förbaskde hotdogsen som luktade så ljuvligt i IKEA kön.
Kanske bevisar jag att .. ingenting. Men det känns ändå bättre att medvetet utmana mönster i samhället som man ogillar istället för att bara sitta i soffan och muttra över det.
Kram till er. Världen behöver mer kramar från kända och okända.
Mer kärlek. Mindre yta.
Tid att söka
Jag hade hoppats på detta år, detta magiska 2010.. Jag var så klar med bagage, mig själv och livet i allmänhet. Det senare inte i avseendet att jag tyckte det var trist.. Snarare vad jag förväntar mig av det, vad jag accepterar och tja.. de moraliska spelregler jag väljer att tillämpa på det.
Jag var redo. Fuck it, hit me with some love. Hjärtat må vara reparerat, men det hade mer att ge och jag .. ville ge mig själv chans till lite äkta partnerskap.. Där jag kunde lutat mig tillbaka emellanåt och inte alltid vara den starka. Där jag kunnat .. få energi. Där jag kunnat få älska som bara jag kan. Där... tja allt..
Sen kom livets omständigheter: Jag är numera mamma på heltid. Det tänker jag inte blogga om.. Eller det är ju inte sant. Det lär väl skina igenom, men det är inte syftet...
Så nu har jag - ännu mindre tid. Var finner man då kärleken? När man inte har oceaner med tid att söka bland de oceaner av människor som inte tilltalar mig? Var hittar jag ngn som tilltalar mig, som hänför mig, som utmanar mig?
Kan han inte bara ringa på?
Och om han ringer på - Orkar han med allt bagage?
Förbaskat hopplöst läge.
Förbaskat bra läge, då jag trivs med barn.
En dualitet - Som livet.
Det blir nog bra.. allt är nytt och tids nog lär jag reda ut det.
Livet ger dig inte mer än du kan mäkta med
Isåfall vill jag tala med ngn som bestämmer över min uppskattade förmåga... Kan ni sluta slänga saker på mig som jag inte förväntat mig och som jag inte vet om jag orkar??
Det finns gränser vad en ensam mamma kan stå ut med.
Dåliga dagar
Dåliga dagar när man inte vill öppna ögonen och få mer skit.
Omstart.
Reboot commencing 3.. 2 .. 1...
Eller så får jag rycka mig i kragen, känna efter, dansa lite..
Tills jag återvänder i mer normalt skick så beordrar jag era mer lyckliga jävlar att lyssna på Andreas Grega.
Vuxen vänskap del 2
Dels för att det tar en förbaskad tid innan jag litar på folk även om jag gillat dem från första sekund. Dels för att jag är helpuckad att förstå signaler när folk vill komma närmre. Försöker bli bättre, men är dålig på att tolka signaler av intresse. Andra känsloförnimmelser är en piece of cake, men intresse - swooosch går förbi mig som en Lamborghini på motorbahn
Fick idag en sån aha upplevelse när en Vän påtalade att en bekant i min omgivning desperat söker min vänskap. Inte desperat, men fiskar rejält. Dels för att vi har samma säck av erfarenheter. Dels för att jag gillar henne.
Jag har sett henne som en ytlig bekant. Sån man råkar på stan ibland och slänger tomma trevligheter med.
Men nu när jag fick det påtalat så inser jag ... att jag återigen varit lite bäng.
Får ta tag i det.
Däremot är jag en förbaskat bra vän att ha om man lyckas bryta mina försvarsmurar och får mig att fatta man vill umås med mig.. Men jag vill faktiskt ge mina vänner all cred för att de lyckats. Jag har motarbetat dem trots att jag på allvar älskar dem.
Nix.. soffa.. förberedelser för en jobbvecka.. kramar från barn... tjock katt som saglar på mig...
Varför inte?
Schizofren vardag
På två millisekunder var hemmet mer hemlikt, och jag förvandlas till mysmamman i fåtöljen med sitt kaffe och breda leenden.
Hemma är rätt beskrivning på känslan.
Sen så vet jag hur mkt jag njuter av lugnet de inte är här. Hur friheten nästan berusar mig. Att kunna spela sin musik alldeles för högt alldeles för sent. Att ha wasabi i allt utan nån klagar. Hur jag kan rymma till Louisiana bara för att jag vill. Hur jag kan prata skit till klockan tre på natten över färgglada paraplydrinkar.
Men... Det är bara semester.
Hemma just nu är med mina kids. Alltid. Men så blir det inte i en schixofren skilsmässovardag.
Tids nog får jag Åsa tid.
Lammkött
Vad är värre än att vakna upp bredvid en 25-årig kvinna, om du förstår vad jag menar? Du vill gå och skjuta dig själv eftersom du inte har något att säga till henne. Seriöst, det är tragiskt, men det finns män som vill ha det som var deras första ideal hos en sexpartner.
Alec Baldwin
Även om jag är öppen av naturen så tror jag att dejta ngn som är på samma tankeplan som en själv. Som tänkt lite färdigt. De unga är vackra, men.. tankarna är inte klara ... lite tomma. Behöver mogna lite till.
Precis som mina tankar troligtvis är lika tomma för en 60 åring. Jag har liksom inte perspektiv än för att befinna mig på samma nivå.
Och till alla regler finns undantag.. Det glömmer ni väl inte?
Växtvärk efter skilsmässa
Nu har jag växtvärk.
Jag ser på saker som är kvar från mitt gamla liv. Som är ett led av kompromiss. Glas som jag nästan gillar. Uppläggningsfat han kunde stå ut med etc.
Jag vill ha vackra saker. Utan kompromiss. Jag vill ha färgglada glas, schackrutigt golv, mera fluffiga filter med grafiska mönster, vinställ fyllda med Rioja viner som är så fylliga att jag får äta dom sked.
Ge mig mer, ge mig allt.
Jag växer sakta. Jag har nu levt allena i ... snart 4 år.
Eller så är det inte växtvärk. Bara ren egoism och ren girighet. Eller frosseri.
Lev
Väljer att leva lite på riktigt istället
Alltid en behaglig hobby
Kvinnlig logik
- Nääää, sicket svin..
- Fast han är ju snygg iaf
Ovanstående fantastiska replikskifte bevittnades/tjuvlyssnade jag när jag simmade fram i bassängen. Samtalet utspelades mellan två sjukt vackra tonårstjejer som inte ens har en aning om hur vackra de är. Och det känns... typiskt.. Hur yta betyder mer än beteende.
Fasiken... Skönhet är ju mer än ett fagert skal än samhällets normer. En större näsa kan ge karaktär, en underbar personlighet gör att människan blir så unik att de inte går att betrakta dom som annat än vackra.
Kan vi inte sluta med denna Barbie-hets? Att formanpassa oss till dagens skönhetsideal? Kan vi inte prata lite mer med varandra istället och medge om vi finner varandra intressanta igen.
Våga se människan som den är och beter sig, och inte på deras ögonfärg.
Och dumpa den vackra idioten om han behandlar dig illa.
Lyckliga dagar
Av inga orsaker. Av alla orsaker.
När livet är som en räkmacka, som en gratis biskvi till kaffet när sockersuget är hårt.
Som .. en ljummen sommarvind när man ligger i brassestolen.
Dagar då karma ger utbetalning och välsignar dig med små små guldkanter i varje steg du tar. När kaffet är gott. När dom spelar "Smooth" på radion på motorvägen hem. När katten inte bits. När luggen faller rätt.
När främlingar ler.
När vänner .. är som vanligt :-)
Lyckliga dagar goddammit
Bahamas?
Bort är dit jag vill.
Längesen
Jag glömmer så lätt
Det är så lätt att glömma bort vad man gillar. Lättare att fastna på saker som retar en.. Lättare att säga nej än att chansa på ett hejrungande ja.
Jag glömmer så lätt hur bra jag mår av simning. Hur jag egentligen borde ha simhud, då vatten är mitt naturliga element. Avslappning. Hur tankeknutar som fastnat på repeat i hjärnan bara löser upp sig. Hur världen blir vackrare och jag blir lugnare.
Sverige är för övrigt ett land med sjukt vackra människor. TIll och med fula människor är någorlunda bildsköna. Idag har jag hänförts över vackra gamla gummor på simhuset. Sånt gör mig glad.
Rätt mkt gör mig glad egentligen.. Men det är väl så livet skall vara?
Om sprit
Han har den då han var/är ett själv. Alltid frågan om hur man skall benämna det. Jag säger var ett fyllo, då han nu är nykter. Dock är det ett livslångt ok att bära. Jag känner igen dom ändå... Kan se så lätt de som bara har roligt, och de som gör det för att de måste för att orka med livet. Som hoppar på vilken kick som helst bara för att överleva.
Ett tag så drack jag inte då jag likt Birro inte fixade att se detta spel pågå bland människor. Se hur folk förvandlades till gapigt skräniga människor med nersatt tankeförmåga. Ännu mer för att dess fyllon syntes så tydligt och ibland kan det vara svårt att veta så mkt om en människa. Information är makt men oxå ett jäkla ansvar. Säger man till? Hjälper man dem till insikt? Eller ler man och låtsas som ingenting?
Att lätt kunna läsa av människor är ibland en jäkla förbannelse.
Nu dricker jag gärna. Till god mat. I gott sällskap. För att jag vill. Inte för att jag måste. Så har det aldrig varit, och kommer aldrig bli för mig.
För övrigt:
Imorgon börjar vardagen och jag vill inte ryckas ur denna behagliga semesterlunk.
Jag vill ägna mer tid åt mig själv och min familj.
Jag vill vara uppe om nätterna, sova på morgonen.
Jag vill dricka Zoega istället för automatkaffe.
Kylan paralyserar
Det finns ljusglimtar: Ranelids sensationella middagskyss på hänförda Meg . Kroppspråk säger ibland mer än människan gör. Meg lyste av hänförd avslappning. Den där självklara njutningen som endast kan komma i samspel med en annan människa. Ensamhet är ok, ensam är relativt stark och man klarar sig med vänner och barn och ett liv som i övrigt är fantastiskt. Men den där domnade känslan av en oväntat kyss.. goddammit mer sånt. Mer kyssar i vardagen.
Mer kyssar till mig.
Helt apropå Ranelid så har jag glömt bort skämtet som fick mig att fnissa i nästan två veckor. Ngt om orange, eventuellt en morot och så Ranelid. Jag önskar att det skämtet ramlade rätt i min hjärna igen.
Förbannade spelutvecklare
Förbannar just nu alla nördar som skapar spel som är omöjliga att installera. Utan gör dom så coola att man minst måste ha en C64 tatuering på axeln för att få igång sitt spel, eller att man kan mer än 15 decimaler på pi. Jag kan bara 14 så jag är så fetute.
Eller så förbannar jag Vista. Förbannade Bill Gates produkt som vägrar vara kompatibelt med det jag vill ha på min dator
Jag är så klassiskt tjurarg att jag helst vill sparka på datorn.
Ska jag inte.
Kan tygla mig. Lite. På materiella ting iaf. Ofta har dom ju ingen bakomliggande agenda för att göra mitt liv svårare.
Får nog ... laga mat. Krama ett djur.. Fluffa omkring.
Ilska är inte bra i längden
Äldre, men skön ändå
Ler är fel ord, jag storskrattar igenkännande.
För vi är en hypad generation. Som färgar, plockar, vaxar för att hålla oss unga. Som hänger med i trender för att inte bli mossiga. Vi byter tapet en gång i halvåret för att inte bli sådär pinsamma som andra generationer som renoverade en gång var 30:e år.
Men varför - Vågar vi inte vara lite gamla?
Att vara äldre är iofs att dö en smula, men jag gillar att få åren på min sida. Att ha erfarenhet. Att få ett lugn som bara kan komma när man ramlat rätt i sin egen kropp. Och skrattrynkor. Rätt charmigt det med.
Och männen blir gråhåriga, ack så vackert. Men gråhåriga kvinnor? De flesta av mina väninnor och jag är gråhåriga men låtsas inte om det. Jo, en - Vackra Tam med sitt silverhår. Nångång när jag är redo för att omdefiniera mig skall jag oxå vara så modig.
Tills dess sitter jag med undercut, färgat hår, indieglasögon och lyssnar på Glasvegas, som en sann 70-talist :-)
Tid läker alla sår
Även om jag inte glömt, så har jag nu lärt mig och gått vidare.
Har sagt att jag gjort det innan, men ändock hållit fast vid bitterheten.
Idag pratade jag med honom för första gången, utan att se honom som den onde. Jag kunde prata med honom och komma ihåg det bra. Jag kunde se honom som en människa. En vanlig människa som gjort mig illa men som faktiskt lärt mig saker om mig själv.
Han är förlåten, i det avseende att jag släpper bagaget nu. Att gå tillbaka har aldrig varit ett alternativ, inte ens när bitterheten var som tyngst .
När kärlek tar slut gör det ofta det av en anledning.
"Jag är intresserad av dig"
är för övrigt det vackraste man kan säga till mig.. Jag vill inte höra att jag är vacker, självständig, charmig eller whatever.. Likväl som jag inte kommer dränka dig i tomma komplimanger.
Jag vill bli intresserad.
Jag vill göra dig intresserad.
Därför är den enkla meningen "Jag är intresserad av dig" så briljant. Den borde sägas oftare.
När människor gör dig om än så lite nyfiken.
När du genuint vill spendera mer tid med dem eller höra mer om vad de har att säga. Om allt.
Inte bara kärleksmässigt, för människor har en förmåga att göra mig iaf nyfiken minst en gång om dagen.
Fast då hade repliken kanske misslett, skapat falska förvänintningar? Om man hänfört sagt till den ytliga bekantskapen som man diskuterat Coupland med. Kanske vara rakare då att säga "Jag är intresserad av vad du har att säga"
Ord är magiska... Genom att lägga till några så har du en annan känsla. Genom att lägga till ett kanske så har du förminskat ditt budskap.
Annars: Idag snurrar Hästpojken.
Kram i kylan
"Varför det är helt otänkbart till och med med ett oskyldigt: SKA VI PUSSAS LITE NU MEDAN VI VÄNTAR PÅ BUSSEN KANSKE?"
Ibland, rätt ofta, gör vi det så svårt. Undertecknad inget undantag. Är ju singel och besvärlig. Det talas och talas om allt från politik, personlighet och preferens. När i slutändan det handlar om ett klick. Ett tjofaderhej - denna människa kan jag älska. Därmed inte oavhängt vad människan har för etiska grundprinciper. Men jag väljer att tro att tjofaderhej:et är så snällt att det avvaktar tills man möter en människa man har något gemensamt med.
För nu kännetecknas denna 2000 tals dejtningscirkus av mkt dissningar människor pga deras skomärke, längd, hårfärg.
När började vi beställa en lämplig partner istället för att falla för människor?
Bara för att man tänker behöver man väl inte sluta känna?
Så gå ut och pussa ngn, vettja. Gör världen lite mer kärleksfull.
Jag drar mitt stå till stacken och pussar kidsen.
Vart tog Tropicopop vägen?
Idag i tvättstugan av alla ställen fann jag mig sakna Thomas Gylling.... Jag saknar .. en färgklick... Lite värme i dessa istider.
Annars har jag Spotify... Jag trodde jag var "färdig". Men det vara bara en svacka. Självklart förser Spotify med musik jag glömt bort att jag älskar...
Dagens musik till er nördar som vill ha musik:
* Johnossi
* Distillers
* Tom Levin
För övrigt vill jag återigen lägga in en disclaimer... Förvänta er inte denna bloggtakt. Jag har semester och det är snorkallt.. Jag måste skriva för att överleva :-)
Egentligen gillar jag inte folk
Men nåväl. Barnet ser ut och är som ett "vanligt" barn 99% av tiden. Lite för att jag förbereder/hjälper så pass mkt, lite för att diagnosen är lätt. Dock finns det stunder där diagnosen märks. Vid stress, vid motgångar....
Idag var en sån dag.. Vi var på badhuset och något gick snett. Utbrottet var ett faktum.
Utbrott kan jag hantera. Det jag inte kan hantera är det där jäkla folket omkring mig. De som stirrar. De som fördömer. De som kommer med "goda råd". De som fullkomligt osar "kan hon inte uppfostra sina barn?"
Jo, jag kan uppfostra dem. Dom är till och med väluppfostrade även om jag hatar ordet. De är kreativt uppfostrade att tänka själva men vet ändock rätt och fel. Men vid utbrott kan inte jag hantera mitt barn som andra supernannys.. Jag kan inte sätta på en stol och tro att allt blir bra... Mitt barn fastnar i känslor.. Det är rena psykologarbetet att få det vidare barnet till normalläge.
Så nästa gång ni ser en förtvivlat barn skrika och gorma och bråka med sin förälder:
Snälla glo inte. Snälla ge inte råd. Kan ni inte le istället? Kan ni inte bara ge den uppjagade mamman en kram och hålla käften? Kan ni återställa min tro till mänskligheten? Just nu vacklar den.
Inga sundsbussar på mitt sund
Nu är jag iofs en Scandlines människa. Enkelt, mindre rökigt. Mindre gemytligt men jag kan hålla mig i 20 minuter. Gemytet tar jag på andra sidan sundet.
Dock tror jag att denna vackra stad överlever ändå. Båtarna är ett naturligt hjärta i staden men här är så sjukt vackert ändå.
Vackra dagar, vackra tankar
När vännen du saknat utan att veta det knackar på för en timmes skitsnack och kaffe. När posten kommer med presenter och en bok du inte visste du ville läsa. Att jag är ledig medan andra stressar.
Och bland dagens i-landsproblem så har vi.. inget. ATt jag tröttnat på alla min musik vill jag inte ens gnälla om. Det är behagliga problem, att bege sig ut på musikjakt. Även om det just nu går trögt.. musiken hittar mig inte.
Jag har lätt att se det vackra. Så enkelt att jag emellanåt betraktas som en happygolucky smurf.
Men det är så jag vill leva.
Vill inte gnälla på skitsaker, vill inte skylla ifrån mina bekymmer på andra. Jag lever mitt liv som ser ut som det gör pga mina val. Och jag håller fast vid att en sån inställning lönar sig i längden.
Och med posten kom lite kärlek
Så nu försvinner jag in i bokdimman. Kommer ut lite mer hänförd förhoppningsvis
Sömnlösa nätter
Rastlös
Den trygga ovaggande sömn som präglade småbarnsår, försvann.
Kvar är den grubblande nattvankaren som jag hade glömt bort.
Dock lyckligare.
Mer dansande
Mer läsande.
Likt förbannat grubblande.
Kan inte bestämma mig om det är ngt jag vill ändra eller om jag skall omfamna återkomsten av mitt gamla jag?
En doft av solsken
Fast jo det kan det. Ge mig plusgrader, långa nätter, ljumma nätter, ge mig skitsnack på verandan. Ge mig solstänkta dagar på en klippa.
Ge mig sommar.
Ge mig mer.
Begär ju så lite :-)
Ramlade rätt igen
Jag hade ju glömt att ge mig själv lite riktning! Har ju levt lite för stunden ett tag för att utmana mig själv nu när målen var uppnådda.
Inte min styrka. Eller jag klarar det men blir lätt oinspirerad.
Så nu gav jag mig själv lite riktning och vips så känns.. livet sådär fasligt behagligt igen :-)
Bara därför bjuder jag på en playlist som spelades på nyårsfesten, lite Åsa, lite barn, lite sånt som alla borde lyssnat på för många år sedan.
Nej
2010 ska bli trevligt men måste årskiftet firas är det dags för mig att hitta nya former. Gäller även för midsommar.
Nåt som inte har sill, nubbe och fåniga hattar. Fast vänta fåniga hattar är ju kanon på kräftskivan... Och då är ju nubben oxå ok. Varför finns inga enkla regler om vad som skall upfattas som roligt?
Så nästa nyår skall jag grilla korv på en öde ö som inte firar nyår.. Finns det såna?
Eller kanske dansa salsa eller ngt annat exotisk i alldeles för färgglada kläder och inte tänka på angst?
Eller hyra en stuga i skogen, fylla den med böcker, god mat, Trivial Pursuit och någon som kan krama mig sanslös?
Vet ej... Åsa funderar.
För övrigt lägger jag in en disclaimer över detta deppiga inlägg. Jag är ju egentligen en rätt ultrapositiv människa som egentligen hade det ganska mysigt igår. Men ngt med nyår gör mig illa.
