Osorterade tankar från villaförorten

Jag bor i en välartad villaförort, ett Mecka för de som vill vara rika och har därmed SKöna hem-bostäder, välvaxade bilar och barn i PoP. Ett stereotypiskt samhälle på många sätt, en trygg ort med kärnfamiljer och strandutsikt. Ett enkelt liv där man lätt kan spegla sig i sin granne och känna igen årsinkomst, värderingar och musiksmak.

Och så finns där vi som inte riktigt passar in.
Som inte ens vill passa in.

Jag vet om det, jag är en rörig bohem som värdesätter annorlunda än många här i byn. Jag vet att jag inte borde tycka att livet är så förbannat trevligt med mina förutsättningar, men jag väljer att göra det ändå. Jag söker inte med ljus och lykta efter en man så att jag kan te mig mer normal då jag ingår i ett förhållande. Jag talar högt på möten och skäms inte för att strida för ideer och åsikter. Jag ler mot främlingar om solen lyser.
Jag väljer att inte ha Sköna hem-standard, här är rörigt men rent och trevligt. Men av barn och fyllon (och av min vän Anders som inte lärt sig hålla käft)  får man höra sanningar:

- Vad ostädat här är på ditt rum! utbrast sonens vän
- Du får du hjälpa honom att städa då, replikerar jag lugnt
- Städar han?
- Jepp, men inte så bra.

Inte ostädat, här är städat men jag är ingen pedant, och struktur i mitt hem är inte min grej.

- Vad liten bil ni har! utbrast samma vän
- Vissa gillar små bilar, jag finner dem söta, replikerar jag lugnt

Någonstans blir jag väl ihågkommen som den ensamma mamman med det röriga hemmet som alltid bjöd på våfflor, skratt och lekar. Hemmet där du är välkommen, men som inte ser ut som det egna.

Och vet ni vad, jag kan leva med det. Jag bjuder på den.
Jag tror att väluppfostrade kärnfamiljsbarn i villaförorten kan till och med behöva dem. Se att livet kan vara bra även utanför normen.
Jag får vara Loranga-mamman i Astrid Lindgren världen helt enkelt



Med Loranga avses Barbro Janssons berömda bok om Loranga Mazarin. Inte läsken.