Bloggen flyttar
Jag vårstädar och vill börja om med ett bloggverktyg som kan göra lite mer än blogg.se
Dags för harlequinromaner
Men nu har jag visst drivit ifrån vad jag ville säga….
Jo, med all denna kärlekskrankhet börjar jag förstå varför Bronte systrarna och Jane Austen skrev dessa svulstiga kärleksromaner. Skulle jag sätta ner pennan idag hade det blivit en Harlequinroman med håriga bröst, ändlösa famntag och en man som hade funnit hjältinnan fullkomligt ofelbar. En roman med höskullar och kärlek som varar för evigt.
Apropå ingenting så hörde jag Salem på radion idag.. han läspar lite.. Åsa rodnar nästan av välbehag.
A table, a chair, a bowl of fruit and a violin
Allt som krävdes för att göra Einstein lycklig var just ovanstående:
A table, a chair, a bowl of fruit and a violin; what else does a man need to be happy?
Får kanske pröva det. Men violinmusik har aldrig fascinerat mig.
Jag tror snarare att en kvinna som mig snarare kräver en divan, ett glas champagne, en fluffig katt och lite laidback loungemusik. Ingen musik som får iväg mig på galna äventyr, men tvingar mig att ligga kvar där och mysa över livet medan tiden går. Och en bok när vännerna lämnat mig ifred. Fast då vill jag ha te istället för champagne. Champagne kräver sällskap och välkammad lugg.
Eller är det så att lyckan kommer i små stunder utan att man tänker på det. Inte i det man målar upp och hoppas på. Jag hoppas på en lycklig helg, Helsingör är bra för glädjekontot. I Danmark är liksom det naturligt hyggeligt.
Så vad jag behöver är kanske en katt, ett dansk, lite frukt och en fiol och livet är fantastiskt?
Ett obefogat leende
Jag behöver lite samkvän med människor och inte en massa prat om vad man borde och kunde göra och gilla knappar på facebook. Vårens första allvar smög sig på då livet slängde mig en räkmacka med passerat utgångsdatum och jag får bita ihop och ta hand om det. Gör jag bra. Men nu behöver faktiskt även lilla jag bli omhändertagen lite.
På jakt efter ett parti
Sitter och funderar över var jag tillhör politiskt. Var mina åsikter bäst matchas och känns logiska. Problemet är ju att jag inte finner ett hemma. Och nu i dessa valtider så stressar det mig. Jag måste rösta, för det måste alla. Folk som inte röstar finner jag oerhört lata och bortskämda och förtjänar inte att klaga på något överhuvudtaget. Hittar du inte någon som kan vara ditt språkrör, rösta blankt.
Jag har koll på vad jag tycker och har försökt vara moderat och folkpartist, men mösssorna passade inte. Okända klassar mig gärna som vänstervriden, men det är ack så fel. Jag tror inte att staten skall driva ett samhälle, jag tror att ett socialt ansvar är ett måste, men upp till varje enskild individ att ordna efter förmåga
Jag vill hitta ett parti som tror på individens ansvar, som satsar på natur, som skiter i krigsmakter, som satsar på ett skyddsnät. Ett parti som vill ändra denna värld som är bra, till något fantastiskt. Ett parti som säger stopp nej, nu slutar vi fokusera på yta och denna masskonsumption och vågar tänka i lite bredare perspektiv, lite mer världen lite mindre rädda Bjuv. Men det tycks ju skrämma. Som Moa Svan imorse som dödar Jens Assurs vackra tankar om slöseri genom att insiktsfull utropa:
- Men jag kan väl inte hjälpa om jag måste slänga böngrytan jag gjorde igår, då den var så äcklig. Eller nej inte äcklig, men ingen matfest.
Låt mig invända Moa, jo du kan hjälpa det. För det första kanske inte allt behöver vara en matfest. Lagar man äcklig mat så får man äta upp och inte vara en sån jävla brat. Du kan också laga mat som du kan, behärskar och har en förutsättning att gilla. Du kan också omvandla böngrytan till något annat? En röra, en gratäng?? Alla har ett ansvar, få vågar dock erkänna det.
Det som skrämmer mig är att jag lutar åt att bli centerpartist. Men så illa kan det väl inte bli?
Ensam mamma söker
- Ska vi visa en bild på henne?
- Fast hon ser ju inte ut sådär.. Hon har ju tantiga glasögon och ser mer sur ut, lägger sonen till.
- Sen är hon rätt bra på äventyr. Men urdålig på att hitta saker. Och lite vimsig som man får leta upp saker till henne. Nästan hela tiden.
- Men hon är snäll.
- Kor är oxå snälla.
Den ensamma mammans invändningar:
Ensam mamma söker är allt jag hatar och är inget jag ämnar söka till. Detta då det avspeglar en sjuk inställning till att "hitta någon att göra livet komplett". Dessutom på bekostnad av barnen som får vara mer att välja ny pappa... *kräkpaus*
Ps: Jag har varken mustach eller vampyrtänder även om mina barn påstår det. Dom far med osanning
Fräknar på näsan och solsken i blick
Men Sverige är snarare ett land med förbaskat undersköna människor. Till och medelfula individer är fasiken tvålfagra om man bara betraktar dem lite.. ATt sitta på en buss och kallt betrakta svenskar är lite magiskt. Det är höga kindben, stora ögon, vackra kläder, kyssvänliga läppar och lagom slarvruffsiga hår.
För helt plötsligt är alla vackra. Kanske är det den perioden av månaden då jag finner omgivningen underskön, eller så är det våren som strött trollpulver i mina och omgivningens ögon. Jag klippte mig idag, och med detta vårtrolleri blev även jag vacker. Skön känsla.
Solen är varm, den är efterlängtad, den är här. Den ger mig fräknar på näsan och solsken i blick och inte så anständiga tankar.
Dagens musik: Herr Hellman igen.. Han lämnar mig visst inte ifred fast vi bara skulle vara vänskapliga.
Dessa vackra, ack så vackra fakir-män
Det är någonting med deras bubblighet, stora gapskratt och lockiga hår som inte går att motstå. En aning av avighet som gör att mitt mammahjärta hänförs och vill ta hand om dem lite, hålla dem i handen ifall de finner vägen svår. Dom har en närvaro som bedårar, och ögon som man skulle kunna välja att drunkna i en fredagsnatt eller tre.
Jag väljer att inte stå emot Al Fakir-klanen.
När Salem ler in i kameran på melodifestivalen är jag hans. När han sjunger Good song för mig en dålig dag så lovar jag honom trohet. Eller nåja, så trogen verkar jag inte vara men han är å andra sidan bara en medelålders idolförälskelse. Salem brukar förgylla mina morgnar i morgonpasset då och då, och jag ler åt hela hans uppenbarelse och hans oförmåga att hantera socker.
Jag menar, titta på dem!
Nassim hade fått vara barnvakt åt mina barn när han vill. Jag hade till och med bjudit på te när de somnat.
I pyjamas tänks inte de vackraste tankarna
Söndagar är så där härligt lufsig.
På söndagar blir inga stordåd gjorda, men väldigt många små och i en väldigt långsam takt som är bra för själen.
Söndagen flyter fram, lovar nybakta scones och starkt kaffe. Den lovar en utflykt utan hets, utan lite spankulerande i den friska luften utan syfte och mål. Såna dagar när man hänförs över smågrejer.
På söndagar tänks inte de vackraste tankarna, men de varmaste. På söndagar smider jag planer och funderar om de är uppnåeliga eller bör stanna i byrålådan.
Jag har fortfarande pyjamas, och har ingen brådska. Kaffet är varmt och måste drickas först och sånt tar sina timmar.
Budord från villaförorten
När jag var liten så arbetade jag tydligen extra som livsprofet. Inget jag minns själv, men fått återberättat och fått se bevis på. Jag lade små små lappar med visdom i folks fickor och serviser så att de kunde läsa och ta del av mina åsikter eller reflektion. Mamma fick en med "Börja med en kram på mårronnen", farmor fick en om "Nikkas gillar inte mjuka köttbullar", vår granne fick "jag vill inte att du dör, sluta röka, det gör dig streckig" etc
Så idag tänkte jag återuppta min profetkunskaper och dela med mig av mina budord, mina erfarenheter om livet. Detta är mina råd, dom står fritt att förkasta, hör av dig om du vill ha fler.
- En kram är en bra början på dagen
- Välj klokt, väl väl och välj aktivt - De val du gör kommer att göra dig som människa
- Om du inte hinner välja klokt: Tänk igenom efteråt och acceptera följder
- Gör massvis av misstag
- Ta tag i saker nu, dom är jobbigare imorgon
- Le mot främlingar, världen är snällare så
- Lek med ditt hår! Det är för tusan en del av din kropp som växer ut med jämna mellanrum, och kan förändra ditt utseende i grunden. Lek med det!
- Sluta leka med håret om det inte kommer tillbaka dock
- Dansa fram, dansa fram när folk ser och när de inte gör det. Dansa hemma och dansa borta. Dansa när främlingar rynkar på näsan då dom inte hör musiken i ditt huvud. Dans gör dig glad, det behöver inte vara skolad dans eller ens i takt. Ryck på kroppen på måfå och ... lev för satan
- Skaffa barn tidigt. Barn är bra, men inte för gamla kroppar och sinnen. Om det inte går, så går det inte. Men glöm inte barn.
- Unna dig god mat
- Unna dig god mat utan dåligt samvete. Du är inte så tjock som du tror. Och även om du är det så är du troligtvis rätt söt ändå
- Rör dig, andas, vandra omkring på vår jord och se varenda liten nyckelpiga du kan hitta.
- Tyck om din familj. Det gör allt lättare
- Älska.
- Skjut inte upp konflikter eller frågor till imorgon. Ställ frågorna eller ta konflikten direkt. Annars växer sig klumpen stor i magen och helt plötsligt är den ett cementblock som gör att du är helt handlingsförlamad.
- Älskar du någon, låt dem veta det.
- Vill du älska någon, våga bjuda in människor i ditt liv och din sfär. Och säg till dem om de råkar hänföra dig
- Skit i alla dessa råd om du har bättre på eget lager
Are you strong enough to be my man?
"De allra flesta killar vill ha en foglig tjej som fnissar och inte stör."
Att vara lång och stark är inte det som gör en attraktivast på marknaden som tjej, då majoriteten vill ha en liten blond fnissig brud som ser bra ut på armen. SOm har lagom starka åsikter, som fnissar åt dina skämt men inte ifråagsätter dina eller polarnas åsikter. Och jag skall inte hymla.. Många kvinnor söker en lång stillig kille som inte är för "dryg" och flamboyant i sitt beteende... Som vill spendera varje sekund med dom då de saknar övrigt att fylla livet med.
Men de vackraste män jag mött har struntat i detta med lagom-brudar. Och med vacker menar jag aldrig tvålfager. Vacker blir man om jag finner dig intressant, så enkelt.. Dessa vackra har istället hänförts över Kvinnligheten och den styrka som kommer med dem. De har med stolthet lagt armen om mina axlar när jag debatterat abortpolitik och lett nöjt... "Denna kvinna som inte behöver mig, älskar mig. Hon är med mig killar, jag är man nog åt detta kräsna fruntimmer". Och med fruntimmer menar jag inget nervärderande. Fruntimmer tycker jag är ett underbart ord som faktiskt lite målar upp den styrka som kvinnor har en tendens att ha men vägrar medge.
Det är väl denna medelsvenska feghet som jag tröttnar på när jag har mina bittra stunder. Att vi väljer lagom pastellblått istället för att våga bära kornblått med all dess intensitet och glamour! Som dessa män som väljer en kvinna med lagom längd och lagom starka åsikter.
Jag vill ha mer människor med mod!
Mer män som hänförs av mig också, men det tål jag att vänta på :-D
Dagens musik: Johnny
Smileysinkompatibel
Jag kan inte smileys.
Jag förstår dom, accepteras deras existens. Kan kanske göra rätt med tur.. men tror ni att jag försöker förstärka en känsla såsom ironi, hänförelse eller förvirring via smileys är ni helt ute och cyklar. :-D
Det är ju så många.. OCh dom används så olika. Precis när jag accepterar att :-D är ett stort hjärtligt leende så kommer nån annan smiley-missbrukare och använder det på ett hånfullt sätt.
Eller som den där flörtisen. ;-) Där är han igen.. Betyder han att jag vill pussa på dig när småtimmarna närmar sig, eller är han bara en liten antydan till klämkäckt skojande?
Eller är alla som mig? Som bara chansar sig fram med de där små snubbarna?
Och det är väl någonstans här som ett möte alltid är bättre än att traggla via digital samtalsteknik där smileysförvirringen är total och ironin som lyser i mina ögon inte syns.
Någonstans kommer smileys alltid att vara någonting som satt bland mina badges på min Salomon ryggväska.
Kan du skillnad mellen :-P och ;-)?
Fredag i förorten
... this is villaförorten.
Fredagsmys är vad majoriteten ägnar sig åt. Jag vet inte vad det innebär. Är det veckans samlag i kärnfamiljen? Eller är det chipsen som dippas? Eller är det att somna klockan nio i soffan framför Lets Dance efter ha njutit av veckans rekommenderade vin från Allt om mat?
Nåväl, medan majoriteten fredagsmyser så har vi disko och lagar mat som är så jävla god att jag borde bjuda in fler. Men jag har ju mina barn som smakar, som ratar det mesta men hänför sig åt det jag minst anar. Det duger mer än väl en sån här dag.
Dansar gör de dock alltid, mina älskade små. Som mamma.
Just nu dansar de gärna till Björn Skifs, precis som mormor. Jag vill höra Primal Scream men tvingas stänga av "den där tradiga musiken". Dessa kompromisser, men sen så sjunger Björn om att krama mig och då förlåter jag honom.
Och det är väl den känslan jag gillar med fredagen, att skaka av sig veckans allvar och måsten. Bara dansa runt till musik som varken gör dig låg eller kärlekskrank. Bara lite lätt tokig i livet.
Glad fredag på er.
Min styrka är min och bara min
Inte ens när du försöker att samla vind i mina vingars skugga.
Jag klarar mig, gör jag alltid. Men jag blir trött av dra andras last.
Mig och mina barn bär jag. Med glädje, med lust.
Men dig har jag valt bort och bär inte längre. Även om du tycker att det är lämpligt.
Dina misstag är dina, och dom får du ta ansvar för. Det är inget fördömande, även om du vill gärna vill få det till det. Jag ser bara naket att det är dina misstag som du får stå för utan att jag skall förmildra dem eller godkänna dem. Jag gör inget av det.
Jag gör mina egna misstag, bär dom stolt med skammens rodnad.
Jag tänker inte bära dig längre. Inte för att jag är bitter eller trött. Utan för att min styrka är min, och bara min och jag är stolt över den. Jag delar endast med mig om mitt hjärta vill, eller om man ber snällt.
Framförallt hör jag vad du inte säger
Ett samtal är mer än orden du skickar till mig. Det är också orden du väljer att inte säga. Och tonfall som skvallrar just om att det finns mer att berätta.
Du gör det, jag gör det. Men det tröttar.
"Jag kan inte idag för att bla bla bla". Nej just det, för det är ju .. vänta vad kallar vi det... bortförklaringar. När intresset inte riktigt är där prioriterar man gärna bort det lättvändigt. Med en enkel ursäkt, och halva samtalet som inte uttalas. När jag inte hör orden du vill säga tar jag dom för givna sanningar, även fast de kanske inte är det. Om du inte säger det jag vill höra så antar jag rätt av det är för att du inte vill säga det.
Jag dömer hårt, jag dömer fort. Försöker jobba på det. Men jag vägrar sluta lyssna på det som inte sägs.
Jag vägrar hålla inne med min del av sanningen, men gör det ändå för att jag blir så trött på att alltid vara den som tar tag i saker.
"Men vi kan väl ses en annan gång"
Eller så struntar vi i det? Jag kräver lite att man går all in, annars kan det vara.
Otis
Och ibland i all jakt på nytt, all återupptäckande av ungdomsynder så glömmer jag hur jag förvandlas till en mjuk fluffig tjej av 60 tals soul. Hur dessa dessa blåsarrangemang som slår hål i muren runt hjärtat så att denna hämningslösa inlevelse bara invaderar hjärtat. Jag kapitulerar... Otis Redding.. Jag hänförs... Det svänger. Kan inte prata. Måste dansa.
Alla är inte som alla andra och överlever ändå
Och så finns där vi som inte riktigt passar in.
Som inte ens vill passa in.
Jag vet om det, jag är en rörig bohem som värdesätter annorlunda än många här i byn. Jag vet att jag inte borde tycka att livet är så förbannat trevligt med mina förutsättningar, men jag väljer att göra det ändå. Jag söker inte med ljus och lykta efter en man så att jag kan te mig mer normal då jag ingår i ett förhållande. Jag talar högt på möten och skäms inte för att strida för ideer och åsikter. Jag ler mot främlingar om solen lyser.
Jag väljer att inte ha Sköna hem-standard, här är rörigt men rent och trevligt. Men av barn och fyllon (och av min vän Anders som inte lärt sig hålla käft) får man höra sanningar:
- Vad ostädat här är på ditt rum! utbrast sonens vän
- Du får du hjälpa honom att städa då, replikerar jag lugnt
- Städar han?
- Jepp, men inte så bra.
Inte ostädat, här är städat men jag är ingen pedant, och struktur i mitt hem är inte min grej.
- Vad liten bil ni har! utbrast samma vän
- Vissa gillar små bilar, jag finner dem söta, replikerar jag lugnt
Någonstans blir jag väl ihågkommen som den ensamma mamman med det röriga hemmet som alltid bjöd på våfflor, skratt och lekar. Hemmet där du är välkommen, men som inte ser ut som det egna.
Och vet ni vad, jag kan leva med det. Jag bjuder på den.
Jag tror att väluppfostrade kärnfamiljsbarn i villaförorten kan till och med behöva dem. Se att livet kan vara bra även utanför normen.
Jag får vara Loranga-mamman i Astrid Lindgren världen helt enkelt
Med Loranga avses Barbro Janssons berömda bok om Loranga Mazarin. Inte läsken.
Lycka är
Men vad spelar det för roll när vardagslyckan slår till?
När man finner sig i klang med sig själv och sin omgivning. När man är sitt bästa jag utan att ens tänka på det.
Idag infann sig den känslan när jag insåg att mina barn faktiskt är lika stora musiknördar som mig när de debatterade om Miss Li eller Specials var bäst att dansa till. Det bådar gott för framtiden. Världen behöver fler som hänförs åt musik. Musik tyder på ett vaket sinne och en förmåga att känna.
Idag infann sig känslan när jag såg Ven spegla sig i Öresund.
Idag infann sig känslan när jag såg spår av ett coachande samtal ge resultat i en kollegas diskussion.
Idag infann sig vardagslycka. Som oftast. Som alltid, aldrig fel.
Inga stora grejer, men jag finner att just det där lilla, det magiska lilla är det som gör livet så extraordinärt.
Jag tror jag går och lever lite till...
Hårresande tanke
På måndag så skall dom äntligen tämjas mina vilda obefintliga lockar! Jag har varit i hårkris i månader, och min omgivning har förfärat sätt hur den söta Beatles frisyren förvandlades först till Göran Hägglund, till Maria Abrahamsson till Daniel Westling. Ingen av de nämnda är hårförebilder för frk Åsa, som lidit fåfängas alla kval. Men förbarmade sig min frisör över mina kval?? Nej helt samvetslöst åker hon skider och låter mig vandra i dejtingdjungeln med detta patrask till hår.
Och jag tänkte göra min dotter lycklig och klippa mig i en klassisk flickfrisyr. Eller nåja.. Det är inte så många har den men klassisk ändå. EN superkort bob som andas charleston och champagne.
Jag är lite rädd för att jag kommer se ut som en dominant naziflicka men isåfall lär det ju växa ut och återigen förvandlas till Westling burr.
En dejt? En träff? Eller skall vi bara råkas?
Och det här med dejting fascinerar och förfärar mig.
För det första så verkar det vara definitionsförvirring och sånt bådar aldrig gott. Vissa går på dejt när de möter någon av motsatta könet för att utröna om där finns vibbar. Och kanske dejtar en gång till för att säkerställa detta.
Andra träffas för att se om det finns attraktion, och när denna attraktion har fastställts och kanske till och förverkligats har man gått till att dejta varandra, dvs att fått chans på varandra och visat det för hela klassen.
Så vad frågar man folk i denna djungel? Ber man om dejt, eller skapar man skrämselhicka då dom tror att jag redan bestämt mig för ett förhållande med dem. Eller skall man bara be dom att råka ut för mig litegrann, bara för att se hur det känns? Detta då jag liksom inte egentligen tror på denna intervju form av träffar som dejting lätt blir.
- Vad fascinerar dig?
- Vad har du läst?
- Är du blyg eller dryg eller vad?
- Var har du köpt din tröja?
Jag vill ju egentligen bara ramla in i ett bra samtal där jag vill stanna. Ett samtal som flyter över, får mig glömma den lämpliga bussen hem till villaförorten och istället ramla hejdlöst i en famn då samtalet har gått över till längtan efter en kropp. Enkelt.
Intressantast var min vän som skulle träffa sin ex-dejt och råkade hångla med henne. Är det då en ny dejt, eller en gång exdejt alltid exdejt? Eller bara fråga om en kärleksjakt som inte rostat färdigt?
Nåväl... Jag skall på just träff i veckan har jag lovat. Sånt sker emellanåt, även för mig. Objektet i fråga brukar tjuvläsa här då och då så jag tänker inte klargöra mina intentioner eller mina åsikter om honom.
Sånt föredrar jag att göra mano a mano.
Det gjordes inte bättre musik förr
Mina föräldrar fnös åt Depeche, dom satt i halsen när affischerna på Howard Jones tapetserade mitt rum.
- Det där plinket är väl ingen musik, sa far och satte på Owe Thörnqvist. Inget fel på Owe. Den spillande Dagny är en klassiker som kommer sjungas i släkten i många generationer framåt och bakåt.
Mamma är som mig, hon har alltid haft ett öppet öra till musik som råkar hänföra henne och det försöker jag överföra till mina barn. Inte fnysa åt sonen när han vill höra AC/DC, utan istället försöka vara öppen även om min kärlek till hårdrock är väldigt begränsad. Inte fnysa åt dottern när hon tycker Britney är det bästa sen leverpastej. Låta dem vägleda mig, samtidigt som jag får dela med mig av min musikhistoria och -själ.
Jag hänförs av dagens musikscen. Dessa ungdomar är så förbannat snygga och coola som jag hade svimmat av glädje om jag hade haft en promille av deras coolhet i min ungdomar. När jag sätter på [ingenting], Florence+Machine, Marina, Julian Casablancas eller vilken som helst av dessa vackra 20 års popmaskiner så vill jag nästan spola tillbaka till tiden. Bli en av dom som inte bryr sig om framtiden, för den är deras. Dom är precis så vackra med sina sneluggar och coola kläder som Kim Wilde var när jag gick på diskotek.Nej, dom är lite coolare. Lite klokare av forna generationers misstag.
God musik kan endast skapas med entusiasm och en rik musikhistoria att gräva från.
Satan vad rolig musik kommer bli i framtiden.
Mitt hem, min borg
Besöket var kärt, uppskattat och underbart. Det har pratats, fikats och avlastat på ett sätt som bara en singelmamma kan riktigt uppskatta. Dom lät mig vara sjuk vilket är lyx av högsta klassen. Jag har tvingat i dem god mat. Dom har fyllt mitt hem med liv och rörelse, prat och tjat. Några pekpinnar också, så som mammor måste leverera även om barnen har erhållit körkort, rynkor och högre lön än sina anfäder. Men besöket framförallt förärat mig med kärlek.
Men denna kakafoni av människor, skratt och prat blir till slut konstlad. Besök är bra, men får gärna ta slut. Låta ljudnivån och takten bli vår egen igen. Låta kökslådor förbli omöblerade och kaffet lika starkt som jag vill ha det.
Jag är återigen Master of my Domain (och nej, inte på Seinfeld maner)
Hemmet är mitt, mitt mitt och jag tänker njuta av det. Ända tills nästa besökshjord anländer och fyller mitt liv med kärlek igen.
Mitt hem är mitt, men öppet för de jag gillar.
Så länge ni går sen bara :-)
Våga luta mig mot en axel
Önskar att det inte vore så svårt att bli omhändertagen. Att jag kunde slappna av och låta livet ha sin gång och låta andra sköta det åt mig. Men det är svårt, svårt, svårt.
Ensam är inte alltid stark, men jag känner inte till så mkt annat och det kan ibland skrämma mig. En allmän sanning som ensam är stark har ju sin grund, och denna förbaskade klara sig själv-attityd tröttar mig.
Jag längtar efter en axel att luta mig emot, men vet inte om om jag är förmögen att låta mig vila där.
Men jag närmar mig, snart där.
Dagens musilk: Coldplay - Fix you
(ja för den är fanimig det vackraste jag hört om att ta hand om en älskade och jag är ruskigt febrig och sentimental som satan)
.
Vagabonden i mig vaknar och hälsar godmorgon
Men jag vill vara där. Kanske inte för evigt, men vagabonden i mig som slumrat under barnafödande år och skilsmässosvackan har vaknat. Hon har vaknat och undrar förundrat var resväskorna har tagit vägen.
Vagabonden säger att hon vill till Barcelona och jag har svårt att argumentera emot. Jag vill oxå sitta på en skuggig uteservering, smaka på Churrosdoften i luften, dricka min sangria, se dagen gå från dag till natt medan tapastallrikarna kommer och går och samtalet flyter. Jag vill stå hänförd framför färsprakande tavlor, hänförd över kreativiten och lite förbannad att konstnärligheten inte är min. Jag vill skjuta upp mina solglasögonen och kyssa mitt sällskap om han är kyssvänlig för stunden. Jag vill låta dagen komma som den vill. Fyllas till bredd av ingenting, och kanske lite av allt.
Där är där man inte är.
Eller är det vårpiggheten som skapar rastlösheten och jag vill mer än jag har nu? Troligtvis. Vet ej, men nöjer mig att anamma känslan. Hälsa det reslustna jaget välkommen åter, det var längesen vi råkades.
Lite rörd
Det finns dagar då man känner sig grå, tom och orkeslös. Dagar då man är tämligen säker på att ens egen insats här på jorden är rätt försumbar. Aldrig onödig, men inget som går till historian.
Och sen finns det dagar när lyckan skummar över som en galet kall trocadero. När ditt eget leende smittar andra och så blir det bara en galen lovebombing av allt.
Igår var jag glad. Mina ögon gnistrade ikapp med solen och fast jag borde vara stressad var jag det inte.
Och det är i såna lägen som omvärlden förvånar en..
Igår fick jag höra av de mest oväntade personer att jag var saknad, att världen saknade lite energi utan min närvaro. Och detta kom från en kollega som jag trott att hon uppfattade mig som rätt dryg.
Oväntat.
Att få höra andras reaktion och tankar om en själv är en gåva som värmer.
Man får bara ge tillbaka samma gåva, och sluta hålla tankar för sig själv. De skadar sällan någon om de bara är ärliga och varma.
När sa du till någon senast hur de påverkade dig? Eller att du bara tyckte om dem? Utan intentioner eller syften.. bara ren feedback
(Ja jag vet, skulle inte blogga men orden blev för många i skallen)
Radioskugga
Föräras av besök från nordligare breddgrader som jag ämnar ge min fulla uppmärksamhet. Krama de jag saknar, prata om ting jag glömt, filosofera om ting de glömt, kramas igen och låta mig bli lite omhändertagen då och då. Lite god mat and a whole lot of fika bådar för en trevlig helg.
Tills jag finner inspiration igen lämnar jag er med Simon:
Dagens theme song
Så här känner jag just nu i min kärlekskrankhet... En längtan efter öm röst som talar till mig på natten, eller ett par armar som håller mig hårt när vinden blåser hårt. Som alltför ofta här i Södern.
Samtidigt. Bara att vänta. Kärlek kommer ej på beställning.
Vänta
Vänta...
