På jakt efter ett parti

Sitter och funderar över var jag tillhör politiskt. Var mina åsikter bäst matchas och känns logiska. Problemet är ju att jag inte finner ett hemma. Och nu i dessa valtider så stressar det mig. Jag måste rösta, för det måste alla. Folk som  inte röstar finner jag oerhört lata och bortskämda och förtjänar inte att klaga på något överhuvudtaget. Hittar du inte någon som kan vara ditt språkrör, rösta blankt.

Jag har koll på vad jag tycker och har försökt vara moderat och folkpartist, men mösssorna passade inte. Okända klassar mig gärna som vänstervriden, men det är ack så fel. Jag tror inte att staten skall driva ett samhälle, jag tror att ett socialt ansvar är ett måste, men upp till varje enskild individ att ordna efter förmåga

Jag vill hitta ett parti som tror på individens ansvar, som satsar på natur, som skiter i krigsmakter, som satsar på ett skyddsnät. Ett parti som vill ändra denna värld som är bra, till något fantastiskt. Ett parti som säger stopp nej, nu slutar vi fokusera på yta och denna masskonsumption och vågar tänka i lite bredare perspektiv, lite mer världen lite mindre rädda Bjuv. Men det tycks ju skrämma.  Som Moa Svan imorse som dödar Jens Assurs vackra tankar om slöseri genom att insiktsfull utropa:

- Men jag kan väl inte hjälpa om jag måste slänga böngrytan jag gjorde igår, då den var så äcklig. Eller nej inte äcklig, men ingen matfest.

Låt mig invända Moa, jo du kan hjälpa det. För det första kanske inte allt behöver vara en matfest. Lagar man äcklig mat så får man äta upp och inte vara en sån jävla brat. Du kan också laga mat som du kan, behärskar och har en förutsättning att gilla. Du kan också omvandla böngrytan till något annat? En röra, en gratäng?? Alla har ett ansvar, få vågar dock erkänna det.

Det som skrämmer mig är att jag lutar åt att bli centerpartist. Men så illa kan det väl inte bli?


Kompetenta kvinnor behöver inte kvotering

och jag blir glad att det äntligen lyfts fram att kvinnor kan faktiskt komma in i styrelse utan att tvångskvoteras in. Utan väljs in pga kompetens och förmåga.
För det är ju inte så chockerande att kvinnor kan.. Snarare chockerande att samhället valt att förbise det under många år. Så många år att många kvinnor nästan glömde det själva och började skrika ORÄTTVIST och ville få sin del av kakan, utan att jobba för den.
Kvinnor är fantastiska människor, med en naturlig förmåga att samordna och klara av skit som långt överstiger de flesta män. Men det finns också kvinnor som väljer att försumma denna förmåga och bara prata skit och skylla allt på andra.
Starka kvinnor gör mig genuint lycklig.
Starka män likaså

Dagens musik:
Idag snurrar Lundell här av okänd anledning. Var nästan ett årtionde sen, men musik brukar ha en förmåga att återkomma

Valentine

"Erotiska sms i all ära – det kvinnor helst vill ha är klassiska handskrivna kärleksbrev eller dikter. Men bara hälften av männen har skrivit ett." Inledningen kommer från Aftonbladet som vill få oss att bli romantiska i helgen.

Vilket får tanten att fundera...

Varför är det alltid männen som skall uppvakta med rosor och poem?
Varför är den traditionella kvinnliga uppvaktningen att piffa till sig själv med underkläder och förföra mannen?
Vill inga män ha rosor och poem?

Jag hävdar ju att jämlikhet kräver att vi tjejer slutar dumförklara män och kräva en förbaskad massa som vi inte själva kan leverera. Och för att inte feministerna därute skall svimma av därute: Jag kräver att män betraktar kvinnor som äkta jämlikar och inte sexiga sötnosar.

Uppvaktning skall vara tvåsidig. Annars underblåser vi kvinnor den där drömmen om den väna Rapunzel som sitter i ett torn men som inte kan räddas av ngn annan än sin drömprins som får göra allt jobb och klättra och hej och hå.


Tjejer måste få vara duktiga oxå

Nu är jag sne. Rödstrumpan har vaknat på fel sida och sett att Aftonbladet börjat ojja sig om att duktiga flickor riskerar att bränna ut sig. No shit Sherlock, men är detta verkligen ett kvinnoproblem och är inte hela den här diskussionen ännu en snedvinkling av kvinnors förmåga.

Jag är så himla skittrött på att vi ska skilja på människor förmåga och kapabilitet pga genus. Visst vi är olika, men att bränna ut sig... Det är inget kvinnligt med det. JO för att vi kanske inte TILLÅTS av samhället att vara duktiga utan då ständigt möts med den hyttande fingret "Du får akta dig så du inte blir för duktig flicka".
Vi ska inte ta plats, vi får vänta i skolan på resten skall komma ikapp och sen i arbetslivet får vi då inte överprestera för då kan vi dö?

Kan inte män det oxå? Vaför skriker ingen på dem?

För jag är inte en av dem som rynkar på näsan och säger utbrändhet finns. Men jag hävdar att det beror på obalans. Nåt som ramlat fel i individens tillvaro så den blir outhärdlig i en nedåtgående spiral. Skit att komma ur, skit att komma tillbaka.

Jag ÄR en duktig flicka ut i fingerspetsarna. Skäms inte ett dugg. JAg skäller dessutom på föräldrar som inte vågar berömma sina flickor i rädsla för att de ska bli mer fröken duktig.

Vi behöver mer Duktiga Människor helt enkelt. Som är det med god balans, gott samvete och som skrattar sig till sömns en lördagkväll.

Nu skall rödstrumpan få kaffe.

RSS 2.0