Are you strong enough to be my man?

För en gång skull håller jag med Maria Wollin:

"De allra flesta killar vill ha en foglig tjej som fnissar och inte stör."

Att vara lång och stark är inte det som gör en attraktivast på marknaden som tjej, då majoriteten vill ha en liten blond fnissig brud som ser bra ut på armen. SOm har lagom starka åsikter, som fnissar åt dina skämt men inte ifråagsätter dina eller polarnas åsikter. Och jag skall inte hymla.. Många kvinnor söker en lång stillig kille som inte är för "dryg" och flamboyant i sitt beteende... Som vill spendera varje sekund med dom då de saknar övrigt att fylla livet med.

Men de vackraste män jag mött har struntat i detta med lagom-brudar. Och med  vacker menar jag aldrig tvålfager. Vacker blir man om jag finner dig intressant, så enkelt.. Dessa vackra har istället hänförts över Kvinnligheten och den styrka som kommer med dem. De har med stolthet lagt armen om mina axlar när jag debatterat abortpolitik och lett nöjt... "Denna kvinna som inte behöver mig, älskar mig. Hon är med mig killar, jag är man nog åt detta kräsna fruntimmer". Och med fruntimmer menar jag inget nervärderande. Fruntimmer tycker jag är ett underbart ord som faktiskt lite målar upp den styrka som kvinnor har en tendens att ha men vägrar medge.

Det är väl denna medelsvenska feghet som jag tröttnar på när jag har mina bittra stunder. Att vi väljer lagom pastellblått istället för att våga bära kornblått med all dess intensitet och glamour! Som dessa män som väljer en kvinna med lagom längd och lagom starka åsikter.

Jag vill ha mer människor med mod!
Mer män som hänförs av mig också, men det tål jag att vänta på :-D

Dagens musik:  Johnny

Framförallt hör jag vad du inte säger

Ett samtal är mer än orden du skickar till mig. Det är också orden du väljer att inte säga. Och tonfall som skvallrar just om att det finns mer att berätta.

Du gör det, jag gör det. Men det tröttar.

"Jag kan inte idag för att bla bla bla". Nej just det, för det är ju .. vänta vad kallar vi det... bortförklaringar. När intresset inte riktigt är där prioriterar man gärna bort det lättvändigt. Med en enkel ursäkt, och halva samtalet som inte uttalas. När jag inte hör orden du vill säga tar jag dom för givna sanningar, även fast de kanske inte är det. Om du inte säger det jag vill höra så antar jag rätt av det är för att du inte vill säga det.

Jag dömer hårt, jag dömer fort. Försöker jobba på det. Men jag vägrar sluta lyssna på det som inte sägs.
Jag vägrar hålla inne med min del av sanningen, men gör det ändå för att jag blir så trött på att alltid vara den som tar tag i saker.

"Men vi kan väl ses en annan gång"
Eller så struntar vi i det? Jag kräver lite att man går all in, annars kan det vara.


En dejt? En träff? Eller skall vi bara råkas?

Jag är ju ny på det här med dejting. Eller det kan man ju inte säga. Jag är ju veteransingel, men dejting som teknik är ny för mig. Jag är uppfostrad med trånande blickar följda av klubbhångel och sedan boom-shackalack var man kär.

Och det här med dejting fascinerar och förfärar mig.

För det första så verkar det vara definitionsförvirring och sånt bådar aldrig gott. Vissa går på dejt när de möter någon av motsatta könet för att utröna om där finns vibbar. Och kanske dejtar en gång till för att säkerställa detta.
Andra träffas för att se om det finns attraktion, och när denna attraktion har fastställts och kanske till och förverkligats har man gått till att dejta varandra, dvs att fått chans på varandra och visat det för hela klassen.

Så vad frågar man folk i denna djungel? Ber man om dejt, eller skapar man skrämselhicka då dom tror att jag redan bestämt mig för ett förhållande med dem. Eller skall man bara be dom att råka ut för mig litegrann, bara för att se hur det känns? Detta då jag liksom inte egentligen tror på denna intervju form av träffar som dejting lätt blir.

- Vad fascinerar dig?
- Vad har du läst?
- Är du blyg eller dryg eller vad?
- Var har du köpt din tröja?

Jag vill ju egentligen bara ramla in i ett bra samtal där jag vill stanna.  Ett samtal som flyter över, får mig glömma den lämpliga bussen hem till villaförorten och istället ramla hejdlöst i en famn då samtalet har gått över till längtan efter en kropp. Enkelt.

Intressantast var min vän som skulle träffa sin ex-dejt och råkade hångla med henne. Är det då en ny dejt, eller en gång exdejt alltid exdejt? Eller bara fråga om en kärleksjakt som inte rostat färdigt?

Nåväl... Jag skall på just träff i veckan har jag lovat. Sånt sker emellanåt, även för mig. Objektet i fråga brukar tjuvläsa här då och då så jag tänker inte klargöra mina intentioner eller mina åsikter om honom.
Sånt föredrar jag att göra mano a mano.

Saknar någon eller saknar dig?

Skulle ju sluta skriva om kärlek, men fann mig sitta och reflektera över den ändå. På hur singlar kan delas upp i två läger:

De som saknar Någon de Älskat
De som saknar Någon ny.


Den första är romantiserar om hur förhållandet och personen var, gör den oförmögen att se nya människors förmågor och talanger. En känsla av att inte vara klar, men en oförmåga att kanske ta tag i det: Be om en ny chans eller faktiskt skita i det och gå vidare. Här är min erfarenhet att män ofta är rätt länge. Generalisering, ja.

De som saknar någon ny romantiserar om drömprinsen/prinsessan, askungensyndromet.  Hur den skall komplettera livet, hur handsken kommer att passa utan besvär. Ett uppmålande av ett luftslott som är fantastiskt vanlig bland internetdejtande kvinnor. "Han skall vara 1.80 lång, kunna spela panflöjt och skriva romantiska brev medan han hugger ved". En rätt skev längtan det med.

Jag har drömt om drömprinsen, då jag nånstans tror på naturliga attraktioner. Jag har dock slutat tro på DRÖMprinsen och är villig att lita mer på mötet mellan två människor. Känns det bra där och då? Om ja, varför inte undersöka närmare och se vad som inträffar. Om nej, då är det inte troligt att mer händer.
Inte svårare än så. 


Och med det sagt så blir självklart dagens låt: Olle Ljungström - Som man bäddar


Vad har du för dig?

En av de vanligaste replikerna du får höra i dejtingdjungeln... Och jag förstår den inte.

Vad jag har för mig? Hur så, har du en inbjudan till mig som du inte vågar förmedla förrän du hör att jag inte har planer.

Vad jag har för mig? Tja likt de flesta har jag inte uppfunnit något sedan klockan 1700 igår, inte heller fotvandrat i Anderna sen vi hördes sist.  Troligtvis har jag tämligen vardagliga saker för mig: Viker tvätt, sopar katthår, pillar naveln, pratar i telefonen. Är det du vill höra om? Ger svaret det dig en känsla av vem jag är och hur jag skulle förgylla ditt liv? 

Vad har du för dig?

Borde det inte finnas bättre infallsvinklar eller kräver jag för mkt nu igen?
Borde det inte finnas annat att diskutera. Hela livet är ju som ett smörgåsbord som bara väntar på att diskuteras och hänföras av. Varför fastna på diskussioner om huruvida jag skall se på How I met your mother eller angripa strykningen?

Eller är det bara kallprat, sånt där jag inte förstår.. Ungefär som att säga vackert väder till grannen en junikväll.
Men frågan är likt förbannat är frågan vad svara man på dessa frågor?

Vad har jag för mig? Längtar efter dig?
Men jag vet inte vem du är

Fönstertittande

Grannarna i mitt kvarter äter middag, med levande ljus och rödvin. Jag blir varm av detta.
Jag blir varmare av att se att de tittar varandra i ögonen och ler. Trivs i sin kokong. Älskar varandra
Jag älskar just de blickarna i samförstånd, dom varma ögonkasten. De säger mer om ett förhållande än om de håller i handen eller kysser varandra passionerat. 
Från samförstånd kan få saker gå fel. 
Om man orkar se på varanda i ögonen utan att vilja fly, utan känner att man hittat hem så är man hemma.

Fredagskvällen är snöig och jag är lätt upprymd med tanken på att ha långhelg. Ledigt. Paus. Andrum.
Förbaskat välbehövligt. Ungefär som ett frisörbesök.

En kär lek 2

Lek med mig lite.
Precis som du vill och behagar.
Lek dig trött, låt dig vackla framåt på de villvägar du behagar hitta.
Låt mig inte störa, jag roar mig själv. Jag tänker leka med dig.
Som jag behagar. Finna ro i din arm, hänföras av platser jag inte sett, lukter jag inte känt.
Ramla in på sidospår och låta dem ta tid
Låt oss leka, var för sig, med varandra. 
 

För helvete.. vem behöver skriva kärlekspoem när Jocke Berg lyckas .. med detta...

En kär lek

Kärlek kärlek kärlek, en förbannad massa ord om kärlek. En kär lek. Eller en svår lek? Eller en lek jag kan vara utan?

Jag är trött på spel. Jag är trött på missuppfattas: Att folk tror jag är hänförd när jag är ej,  att folk tror att jag är ointresserad när jag är motsatsen.

Jag är trött på svårflörtade män. Som sätter sig likt en kvinna bekvämt tillbaka och väntar på att något LAGOM fantastiskt skall passera. Då kanske dom behagar att le. Eller uppbåda sig till ett samtal. Men kanske inte ändå, det kan ju finnas något mer förträffligt. Utan eget initiativ låter de kvinnan visa upp sig. Duger hon så duger hon, och duger hon inte så är det ju inte den svårflörtades fel. Jag känner viss glädje att män vågar leka denna kvinnliga parningslek, men jag är faktiskt trött på att det skall lekas överhuvudtaget. 

Jag är även rätt trött på män som tänker med sitt könsorgan. Skrev ett fulare ord, men det såg så grovt ut. De som ler, samtalar och lägger huvudet på sned. Orden åker ut på andra sidan för allt de tänker är "knulla knulla knulla". Dessa män får mig att tänka låga tankar om mänskligheten

Är det konstigt att man någonstans här i vintermörkret tröttnar?

Troligtvis, jag är rätt säker, finns det lika avskyvärda kvinnor i dejtingdjungeln. Men dom råkar jag inte ut för så jag har inte mandat att gnälla.

Ute är det februari, årets bittraste månad... Märks knappt  ;-)


Ärlighet

I somras dejtade jag en man med stråhatt. En sån man med pondus, mod och hjärta som jag alltid drömt om. Men blixtarna uteblev så dejtandet rann ut i sommarstranden. Men medan vi fortfarande försökte imponera på varandra med leenden och livsvisdom så lägger han huvudet på sned, betraktar mig och säger:

- Du söker inte efter någon. Inte egentligen, eller hur? Du är inte redo för kärlek än.

Konversationen pausade och jag betraktade honom som ett ufo, då det han yttrade föreföll så befängt. Men sommarnatten var ljuv och förlåtande så vi pratade några timmar om livet, kärlek, empati och thailändsk mat. Precis som bra samtal bör vara, en god mix av högt och lågt.

Först ett halvår slår det mig att han hade rätt. Att hans ord levt kvar i mitt undermedvetna, rotat sig fast som en resistent bakterie och helt plötsligt stod vetskapen där och knackade på. Nej, jag hade låtsat vara redo länge men hade en bra bit kvar. Jag är inte säker att jag är framme än, men jag är i alla fall villig att försöka 

Varför ger vi inte varandra sån ärlig feedback oftare?

Vi ser ju ofta beteenden och mönster så tydligt hos andra, men vågar inget säga. Ler överslätande. Det blir nog bra, det borde h*n veta om ändå.

Feedback är en gåva. Det ger dig chans att få insikt och utvecklas.

Fasiken, vad jag saknar generellt just nu är lite rakare kommunikation.
Mindre tass på tå, mindre förstå sig på.

Våga falla fritt

Har en vän som inte vill bli kär mer. Han tar gärna ett förhållande. Men han orkar inte sarga sitt hjärta mer med att falla fritt. Han vill inte kan inte, tror sig inte vara förmögen. Han är inte redo att släppa in någon på det sättet att han står där sårbar, eller förlorar kontrollen.

Så kallt.

Så diskuterade vi det i några timmar. Varför? Hur? Och det skrämde att jag känner igen mig i hans tankar fast jag upplever mig som redo att släppa in ngn i mitt liv och lämna över mitt hjärta med öppen hand (var god behandla det varsamt).

Är man någonsin redo att bli kär? Är det någonsin ett val?

Eller är det detta som kallas bitterhet? Eller bara brända barns tankar?

Puss till alla

Till de som söker
Till de som nästan har
Till de som har men inte trivs ändå
Till dig som älskar som få

Själv har jag ingen, men många ändå och verkar klara mig ändå.
OK, men ngt saknas. Inte varje vaken sekund. Men det saknas ngn.
Ngn självklar

Puss till dig.


Diskokärlek

Singelparty på sundspärlan. Peter Siepen, speeddating och "galna upptåg".

VEM går på dessa?
Blir folk "ihop" av såna här evenamang?

Jag ser liksom bara följande kväll: Stor lokal full med kåta killar som vill ligga alternativt blyga killar som har svårt att hitta andra forum. Båda dricker sig fulla för att våga. Kvinnor åker dit med vin i magen och raffiga stassar med tjejgänget för en galen kväll. All får en stämpel med "villigt Kött" i pannan och hånglar sedan med lagom lämplig främling så länge drinkarna gör dig modig.
Jag ser klyschiga inledningsfraser, parningsdans, kvinnor som putar med läppar för att killar som skrockar ser på.

VA, va säger ni - Tycker ni jag är bitter, cynisk och generaliserar grovt?  :-)

Fast det här med diskoförhållanden är rätt intressant... Folk som finner varann i diskomörkret, spontanhånglar och blir sen ihop.
Görs sånt på 2000-talet?

Jag kanske bara borde ta ur tummen ur min berömda rumpa och spontanhångla mer. Låta reptilhjärnan ta över och sluta vilja ha något som  fungerar och inspirerar i längden.
Fast, hade jag lämnat hjärnan avslagen hade det faktiskt inte varit jag.


En godnattkram

Samma farfar med bragokex föll för min lilla teskedsfarmor och gifte sig som sig brukligt i bondsk frikyrklig anda.
Dom spenderade sedan 55 år tillsammans utan att att avsluta dagen med en kram. Dom spenderade två dagar isär (dagetid endast) och de citerade han som "de värsta dagarna i hans liv"

Jag förstod aldrig vad de såg i varandra, men jag såg kärleken.

Varför är jag singel? - Del2

Helt enkelt, för inget erbjuds. Visst skulle jag kunna jaga ifatt ngt exemplar, övertyga honom om min förträfflighet och sen leva lycklig i en månad eller tills endorfinerna och övriga lyckohormoner dunstar av. Men jag vill inte. Är pushig och drivande ändå, kan jag få paus med denna egenskap i kärleksletandet? Menar jag nu att jag skall bli uppvaktad i dagarna sju innan jag faller? Nix, är grundkänslan bra lär jag ha pussat på dig tidigare.

Jag vill väl att falla skall vara enkelt.
Att fallandet inte är ett val, bara något som sker utan att man tänker på det mer än man gör andningen.

Inte så förbaskat konstigt, konstlat och fullt av spel. Bara ett enkelt möte där .. magen säger: Denna människa intresserar mig, jag vill veta mer och jag vill ta massvis på denna  människa!

Tills dess är de som stöter på mig följande (klippt från min gästbok på min nätdejtingsprofil):

Förlåt att jag stör. Jag söker en kvinna med bil som vill hämta upp mig och köra mig till dig eller vart som helst där vi kan vara ifred. Det jag vill göra är det du vill att jag ska göra. I stort sett vad som helst, från att hjälpa dig med städning eller att bära kassar/handla till "sjuka" saker som du helt dikterar. Jag är extremt öppensinnad, noggrann, lydig och förväntar mig absolut inget som helst sexuellt eller romantiskt eller någon form av betalning (allt är helt upp till dig och du kommer inte att bli tjatad på). Jag tänder visserligen på att vara attraktiva kvinnor som du till lags (notera att jag fortfarande inte pratar om sex), men jag tror att jag är ljusår mer seriös än de allra flesta killar som har liknande fantasier. Jag är en speciell person på många sätt och tyvärr ensam nog att aktivt söka efter en sådan här kontakt. Jag hoppas att du inte blir äcklad av ett så konstigt meddelande, men jag försäkrar dig att jag menar allv
Vi behöver inte träffas direkt utan kan prata en längre tid över nätet om du föredrar det. Faktum är att jag själv föredrar detta. Radera helst det här gästboksinlägget när du läst det. Svara gärna med ett privatmeddelande här eller via e-post eller MSN . Snälla, svara inte om du inte är intresserad! Det är så jobbigt att svara på frågor om varför någon skulle vilja något sådant här från oförstående! Jag kan inte ens förklara det ordentligt. Kort sagt är det "komplicerat" och om du inte vill ha en "leksak" som respekterar ditt privatliv så kan jag inte (och skulle inte vilja) tvinga dig.

Varför är jag singel?

Kanske för att detta är de förfrågningar jag får:

Får jag bli din MSN-gris? Jag är en överviktig man på 25 år som vill bli mobbad och hånad av en vacker, överlägsen, dominant och sadistisk kvinna som du, och uppmanad att gå upp ännu mer i vikt. Jag har webbkamera och kan visa min feta mage som lär växa ännu mer. OBS! Jag skämtar inte. Lägg gärna till [email protected] på MSN om du är intresserad. Eftersom jag inte har några vänner och är arbetslös är det ingen risk för att vi ska känna varandra i verkligheten. Åter igen: detta är inget test eller skämt av något slag

Jag skulle kunna vara elak och lägga ut hans msn men jag är snäll av naturen.

Att nöja sig

Fastnade i tankar och artiklar om kärlek. Blir ibland så. Blir ännu oftare så när mörket är midvinterlikt utanför och ingen kramar mig i soffan.

Det var en artikel om att nöja sig, sluta leta efter rätt som fick mig att börja fundera. Men det är ju gamla tankar och jag kan väl till viss del hålla med om att folk letar för mkt efter ngt konstigt ideal istället för att stanna upp och låta sig hänföras av det som finns. Det kallar jag inte iofs att nöja sig. Jag kallar det .. sunt förnuft.

Men sen fortsatte jag... till en donna som funderade om skeva förhållanden, skeva samtal. Där en är mer intresserad än den andra.
Och jag tänkte .. så är det.
Sen tänkte jag.. så tråkigt.
Jag vill ju ha jämlikhet. Där jag ger lika mkt som jag får, och han ger lika självklart som han får. Ett naturlig partnerskap. JAg vill inte ha maktkamp, eller skeva samtal.

Men jag är ju idealist.
Och just det.. singel :-)
Kanske är det jag drömmer om en utopi.
Fast jag drömmer hellre än att nöja mig med samtal där motparten inte är intresserad.

Tänkande män

Har diskuterat kärlek, livet, sopsortering och allt under helgen. Jag blev omhändertagen, har skrattat några kilowatt och rett upp klumpen i magen.

Vi pratade mkt om förväntningar. Alla dessa förbaskade förvätningar på kärleken.
Varken jag eller L är kräsna anser vi, vi ställer inga orimliga krav. Men vi vill ha tänkande män. Starka och självständiga män som klarar sig utan oss, men föredrar livet med oss.

Jag faller alltid för tänkande män. Som ung och valpig blev det lite fel och jag drogs till män med mörka tankar, som fastnade i navelskåderi och verklighetshat. Tänkte gjorde om och då lyfte jag ett nyfiket ögonbryn och kysste grubblaren. Med ålder kommer någon slags klokhet och nu inser jag att den här sortens tänkande egentligen inte är tänkande, utan ett ständigt upprepande av samma destruktiva tankar.

Numera föredrar jag de som tänker fritt, de som tänker vackert, de som gillar livet, hänförs av det. De som tänker utan att reflektera det. De som ser en soppåse och funderar vad man bär saker i Japan. Dom som ser ett grälande par och funderar vad för vardagligt får något vackert som kärlek att bli skrikigt i hallen.

Dom skulle jag kyssa numera.

Romantiker - jag, alltid.

Så här hoppas jag kärleken ser ut för er som har någon att hålla handen:

And if you need to kiss me then you'll most definitely miss me when I'm gone
Well there's a thousand things I shouldn't do but if I do them I should do them with you
So won't you fall into my arms again and hold me for the world may end
God, you make me sing funny things about you
You infect my mind all the time, you do
Well I just can't contain myself in fact I'm worried I might lose my health
I can't eat, sleep or hardly breathe
I can hardly ever watch you leave

Jag öppnade hjärtat för möjlig kärlek, var redo och lyckas nu inte stänga det även om det lär bli svårt att hitta ngn, falla hårt. Men det sista som lämnar en romantiker är väl hoppet. Så jag fortsätter le, dansa runt i mitt hem. Fortfarande själv och utan ngn som kramar mig när jag minst förtjänar det eller säger åt mig på skarpen när jag fastnar i tankar som bara går runt.

Som Bob Hansson i Hallelulja liksom får jag väl vara kär i mig själv tills nån behagar att hänföra mig.

Leendet har återvänt, kanske lite mer cynisk än förr om det nu är möjligt. Men likförbannat övertygat om att livet är underbart och att .. allt löser sig.


Tid att söka

Jag hade hoppats på detta år, detta magiska 2010.. Jag var så klar med bagage, mig själv och livet i allmänhet. Det senare inte i avseendet att jag tyckte det var trist.. Snarare vad jag förväntar mig av det, vad jag accepterar och tja.. de moraliska spelregler jag väljer att tillämpa på det.

Jag var redo. Fuck it, hit me with some love. Hjärtat må vara reparerat, men det hade mer att ge och jag .. ville ge mig själv chans till lite äkta partnerskap.. Där jag kunde lutat mig tillbaka emellanåt och inte alltid vara den starka. Där jag kunnat .. få energi. Där jag kunnat få älska som bara jag kan. Där... tja allt..

Sen kom livets omständigheter: Jag är numera mamma på heltid. Det tänker jag inte blogga om.. Eller det är ju inte sant. Det lär väl skina igenom, men det är inte syftet...

Så nu har jag - ännu mindre tid. Var finner man då kärleken? När man inte har oceaner med tid att söka bland de oceaner av människor som inte tilltalar mig? Var hittar jag ngn som tilltalar mig, som hänför mig, som utmanar mig?

Kan han inte bara ringa på?
Och om han ringer på - Orkar han med allt bagage?

Förbaskat hopplöst läge.
Förbaskat bra läge, då jag trivs med barn.

En dualitet - Som livet.

Det blir nog bra.. allt är nytt och tids nog lär jag reda ut det.


Kvinnlig logik

- Alltså X har inte ringt på flera dagar
- Nääää, sicket svin..
- Fast han är ju snygg iaf


Ovanstående fantastiska replikskifte bevittnades/tjuvlyssnade jag när jag simmade fram i bassängen. Samtalet utspelades mellan två sjukt vackra tonårstjejer som inte ens har en aning om hur vackra de är. Och det känns... typiskt.. Hur yta betyder mer än beteende.

Fasiken... Skönhet är ju mer än ett fagert skal än samhällets normer. En större näsa kan ge karaktär, en underbar personlighet gör att människan blir så unik att de inte går att betrakta dom som annat än vackra.

Kan vi inte sluta med denna Barbie-hets? Att formanpassa oss till dagens skönhetsideal? Kan vi inte prata lite mer med varandra istället och medge om vi finner varandra intressanta igen.

Våga se människan som den är och beter sig, och inte på deras ögonfärg.

Och dumpa den vackra idioten om  han behandlar dig illa.

Tidigare inlägg
RSS 2.0