Skall in i röret
När jag separerade bestämde jag mig för ett nytt sätt att leva: Att berätta om saker som oroar mig istället för att älta själv.
Så..
Anledningen att jag hållt mig låg är att jag är lite nojig. Jag råkade i våras ut för en skum ansiktsförlamning som försvann men återkom och så försvann. Doktorns order blev magnetröntgen av hjärna. Och som den lilla hypokondriker jag är så har jag nu gett mig själv hjärncancer. Nej, lugn, har inte fått någon diagnos. Men det är vad min lilla hjärna målar upp som skräckscenario.
Den kloka (och väldigt söta) doktorn påpekade att det kan vara helt andra saker som orsakat detta. Tex stress (rätt troligt), inflammation eller nåt annat. Dom kan inte veta förrän dom tittar i mig.
Jag är toknervös, och försöker leka cool men det är svårt. Det är när sånt här händer som man inser hur mkt man vill leva mkt mkt längre än så här.
På mer positiv not: Min son har tappat sin första tand.
Tjo!
Allt bra med dig? Diggar din blogg.
Puss o Kram / www.mramin.blogg.se
Du. Jag hoppas verkligen inte att man måste separera för att komma till den insikten. Jag behöver precis den insikten i mitt liv, men jag har inte nått fram ännu. Jag hoppas att komma dit snart.
Förstår hur du tänker ang ansiktsförlamningen. Vad jag förstår så är det allra vanligaste orsaken stress, vi har en gemensam fd kollega som har råkat ut för samma sak. Men jag förstår hur du tänker, även om det inte är så bra att tänka så.
Du SKA leva mycket länge till.
KRAM
