Nästa gång ringer jag polisen - Snorungar!
Och så var man spattigt glad igen. Det blir lätt så när livet går den väg man önskar. Jag känner för första gången sedan jag var 16 år att jag lever upp till de höga förväntningar som folk i allmänhet har haft på mig. Och det är skönt, för jag har gjort samtidigt som jag släppt kraftigt på mitt välkända "duktig flicka"-komplex.
Men vad är väl lite lycka utan det obligatoriska smolk i bägaren? Igår kväll blev mitt hus bombarderat av ägg av snorungar. Hann inte se deras fega arslen annars hade jag nog släpat hem dem till deras mammor och tvingat dem att tvätta mina fönster. Skulle detta hända igen så polisanmälan. Åsa har numera inga problem med att vara en megabitch. Hade mina ungar gjort nåt liknande så hade de inte fått speciellt fina kläder eller förmåner öht. Det här med att uppfostra andras barn...
Kan meddela att min hypokondri-cancer har nu blivit en hypokondri-hjärnblödning. Väntan på provsvar fortgår...
I övrigt: Andra sjunger Olle Ljungström. Olle har jag alltid älskat och han är kraftigt förknippad med mina snygga år. Men lika lite som han har världens bästa röst så är hans låtar som ett slag i magen: Det är breathtaking. Det är så vackert att den lilla poeten i mig dör av avund. Och så lyssnar jag vidare
Och ja, Maret Kamp, jag vet att det ej är god svenska att inleda meningar med och. Men sån är jag. Jag är bra på att känna till regler. Sämre på att följa dom när dom går emot vad jag känner för.
När får du provsvaren hjärtat?? Tänker på dig!!
