Egentligen gillar jag inte folk
Har jag berättat att ett av mina barn har en lättare autismdiagnos? Inget som hindrar min eller barnets vardag även om jag är så van vid det att jag inte tänker på det. Det är heller inget som jag förväntar mig sympatier för, vill du ha sympatier för att du fått ett barn med blå ögon? Jag har fått mitt barn och kan inte tänka mig ngt byte då precis detta barn berikat mitt liv..
Men nåväl. Barnet ser ut och är som ett "vanligt" barn 99% av tiden. Lite för att jag förbereder/hjälper så pass mkt, lite för att diagnosen är lätt. Dock finns det stunder där diagnosen märks. Vid stress, vid motgångar....
Idag var en sån dag.. Vi var på badhuset och något gick snett. Utbrottet var ett faktum.
Utbrott kan jag hantera. Det jag inte kan hantera är det där jäkla folket omkring mig. De som stirrar. De som fördömer. De som kommer med "goda råd". De som fullkomligt osar "kan hon inte uppfostra sina barn?"
Jo, jag kan uppfostra dem. Dom är till och med väluppfostrade även om jag hatar ordet. De är kreativt uppfostrade att tänka själva men vet ändock rätt och fel. Men vid utbrott kan inte jag hantera mitt barn som andra supernannys.. Jag kan inte sätta på en stol och tro att allt blir bra... Mitt barn fastnar i känslor.. Det är rena psykologarbetet att få det vidare barnet till normalläge.
Så nästa gång ni ser en förtvivlat barn skrika och gorma och bråka med sin förälder:
Snälla glo inte. Snälla ge inte råd. Kan ni inte le istället? Kan ni inte bara ge den uppjagade mamman en kram och hålla käften? Kan ni återställa min tro till mänskligheten? Just nu vacklar den.
Men nåväl. Barnet ser ut och är som ett "vanligt" barn 99% av tiden. Lite för att jag förbereder/hjälper så pass mkt, lite för att diagnosen är lätt. Dock finns det stunder där diagnosen märks. Vid stress, vid motgångar....
Idag var en sån dag.. Vi var på badhuset och något gick snett. Utbrottet var ett faktum.
Utbrott kan jag hantera. Det jag inte kan hantera är det där jäkla folket omkring mig. De som stirrar. De som fördömer. De som kommer med "goda råd". De som fullkomligt osar "kan hon inte uppfostra sina barn?"
Jo, jag kan uppfostra dem. Dom är till och med väluppfostrade även om jag hatar ordet. De är kreativt uppfostrade att tänka själva men vet ändock rätt och fel. Men vid utbrott kan inte jag hantera mitt barn som andra supernannys.. Jag kan inte sätta på en stol och tro att allt blir bra... Mitt barn fastnar i känslor.. Det är rena psykologarbetet att få det vidare barnet till normalläge.
Så nästa gång ni ser en förtvivlat barn skrika och gorma och bråka med sin förälder:
Snälla glo inte. Snälla ge inte råd. Kan ni inte le istället? Kan ni inte bara ge den uppjagade mamman en kram och hålla käften? Kan ni återställa min tro till mänskligheten? Just nu vacklar den.
Kommentarer
Trackback
