Ständigt försöker jag med den där romanen

men tummen fastnar djupt i röven, och det blir bara en klatchy inledning. Senaste försöket var en novelltävling som HD hade. Följande epos skrev men underkändes i min interna kvalitetskontroll. Så varför inte lägga upp det på nätet för allmän smutskastning av mina littera försök:
-----------------

Det var en vanlig banal måndag med halvfull tvättsäck, orakade ben och minus på ICA kontot. Elina hade bråttom till jobbet för det ska man ha, även om inte arbetsbördan orsakade högt blodtryck och nervösa besvär. Bussen var fullpackad, men det påverkade inte Elina som precis som de flesta av oss, körde ensam i ett halvsovande tillstånd i sin Nissan Micra. I bilen dånade glättig musik och morgontrevligt prat från den morgonhurtiga trio i den reklamfinansierade radiokanalen. Elina sjöng med och kryssade fram mellan filerna som på beting. Hon tänkte på vad hon skulle välja att äta till lunch i matsalen, om hon skulle orka simma efter jobbet och framförallt om hon inte borde ha tagit ut soppåsen ändå. Tankarna irrade och morgonrusningen susade när utan förvarning så bröt solen igenom det gråtunga molntäcks som skymt himlen de senaste månaderna. Solstrålarna orsakade kaos bland morgonbilarna där solglasögon letades fram, solskydd fälldes ner och lyckliga leenden spreds bland de morgonsuddiga ansikten. Bilar som innan kördes på automatik, tappade kontroll och mitt på Magnus Stenbocksgatan stannade Elinas bil då den fastnat av en mur av Volvo V70 av ny modell och sur ägarinna.


Elina förstod först inte vad som hänt. Varför bilen abrupt sluta rulla mitt i BWOs senaste discodänga? Varför en välmålad dam i Espritjacka knackade enerverande på hennes bilruta? Varför damens mun rörde sig rytmiskt och stort medan hennes ansikte blev rödare och rödare. Där i förrvirringens orkanöga så blev punkt ett enkel. Mitt bland livets skriva för skrivandet skull, andas för att man måste. I en tid där alla häller ut sitt hjärta över Internet i form av bloggar och chattar, där ingen åsikt är liten och "jag alltid har rätt" väljer Elina att isolera sig. Så otroligt otidsenligt.


-         Jag behöver er inte mer, deklarerade hon när hon öppnade bilfönstret.


Orden orsakade spasmer hos Volvodamen, men Elina öppnade dörren och puttade vänligt bestämt bort kvinnan och började gå. En fot före den andran, bort från tutande bilar och människor som drog i henne. Elina gick tills mjölksyran erövrade henne, Elina gick vidare och vann över de mest basala kroppsfunktioner. När solen gick ner så var Elina vid stranden.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0