Osorterade tankar från villaförorten

Nej, jag är inte en av dem som har skyddshjälm på mina barn och inte låter dem klättra i träd pga egen rädsla att de ska bryta benen: Jag skyddar dem, samtidigt som jag försöker förbereda dem för den hårda värld som vi tyvärr lever i. Utan att ta bort naiviteten och glädjen som just barndom innebär. En förbaskat svår balans som varenda förälder sliter med och våndas med. Jag är tillräckligt nöjd med min egen insats.

Men denna brasklapp så kommer följande lilla historia:

Vi lånar alltid böcker på måndagar, och barnen får fritt välja vad de känner för precis som sin mor. Denna måndag valde jag oxå en barnbok då jag tyckte att mina barn varit lite enkelspåriga i sina urval och det förelåg risk för att undertecknad skulle somna vid bokstund annars. Så jag väljer en Gunna Grähs bok med en katt på omslaget, har för mig att jag gillade henne.

Väl i soffan börjar jag läsa och tappar bokstavligen hakan. Boken handlar om en kille som tvingas mata en A-lagares katt då denna har ramlat omkull i en buske. Det är tomma ölburkar och socialrealism i det slag jag INTE vill ha i en freakin bok. Jag förläser inte böcker och ser om detta chockar barnen, så nog stod jag där med tusen frågor som: "Varför har Heikki kissat på sig och ramlat i busken?" "Varför är det så mkt flaskor och burkar i gubbens lägenhet".

Barnböcker kan visst ta hand om jobbiga ämnen som alkoholism, döden etc. Men denna bok var skit skit skit.

Då föredrar jag Magda & Loppsockan, Gittan eller varför inte den underbara Halvan