Så himla synd om mig

Min lilla fot är i sämre skick än jag trodde. Dom tre veckorna som jag trodde läkarna LOVADE att det skulle ta, har nu utökats till 10 veckor. Och till och med brasklapp om operation då ligament inte läker som de ska, och det är senknutar och mög. Plus att jag får knapra massa anti-inflammatoriska piller som gör mig tämligen loj och snäll.
Jag hatar detta hjälplösa kryppling tillstånd.
Jag vill kunna springa som jag aldrig gör annars.
Jag vill kunna.
Så gårdagen spenderades med att Åsas hjärna var väldigt arg på Åsas kropp. Inte så konstruktivt, men gick ej heller att avvärja. För mig är det liksom inte ett alternativ med sån här skit

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0